Tankar om kvinnor

För några veckor sedan var det den 8 mars, Internationella kvinnodagen och jag var helt säker på att Lena skulle fira denna dag på något sätt. Det första som hände var att hon berättade för mig att jag skulle bli passad av Olof och Annelie, något som jag verkligen inte har någonting emot, och hos dem är det nog helt o.k. att vara kille på kvinnodagen. Lena skulle iväg på något ställe där de sjunger och jag är väldigt tacksam för att hon inte släpade med mig.  Jag skulle trots allt ändå vilja utveckla det där med kvinnor och feminism och maskunism (nytt ord som betyder ungefär det samma som feminism fast tvärtom). Eftersom jag bor med Lena har jag förstått att det där med kvinnor inte är något att leka med, och som man måste ta på allra största allvar. Lena har ju sina idéer om hur vi killar vill att kvinnor skall se ut och hur de skall vara för att bli godkända. Hon berättar ofta om hur det var när hon var ung och var ute på den öppna marknaden (dansställen). Jag har hört hur hon och Eva (Biancas människa) ofta pratar om vad män tänker, om de tänker. Jag har förstått att de kanske tycker att män inte alltid använder sitt huvud när de tänker utan en annan del av kroppen. Lenas trauma härstammar från ungdomen. Hon återkommer ständigt till danstillställningarna i Götasalen i Skövde eller på Valhall i samma stad. På den tiden var det tydligen så att tjejer var tvugna att stå och vänta på att någon kille skulle vilja dansa med dem, och för att killarna skulle vilja dansa med dem var de dessutom tvugna att se glada ut hela tiden, även om de inte blev uppbjudna. Lena har berättat att man inte kunde stå där och vänta hela tiden och dessutom se glad ut, så då var man tvungen att gå till damrummet (toaletten), och där kunde man ju inte bara stå utan att göra någonting för då såg ju de andra där inne att man inte behövde gå dit och att man stod där bara för att man inte blev uppbjuden. Då kammade man och sprayade håret, satte på nytt läppstift och försökte se ut som om man hade dansat så mycket så att man var tvungen att bättra på utseendet,  för det var det som de gjorde, de som verkligen hade dansat. Det var som på hundutställning faktiskt. De, flickorna, skulle stå stilla och tysta och vara vackra och vänta och det där känner man ju igen. I människovärlden gällde detta hemska bara kvinnor. Killarna fick se ut hur som helst och kunde bara gå runt som domare och välja ut vem de tyckte var vackrast. Man börjar ju förstå varför det finns en kvinnodag.  Lena blev nästan aldrig uppbjuden. Hon säger att det bara var killar med handsvett och lätt synliga långkalsonger som bjöd upp henne. Alltså snälla killar som inte vågade bjuda upp någon av de små och snygga. Enligt Lena berodde detta på att hon var för lång. Människohanar vill att flickorna skall vara små, vackra och snälla och Lena berättar att Mollberg faktiskt också gillade små flickor. Han var t.ex. väldigt kär i en yorkshireterrierflicka som heter Astrid. Tänk Er en briardpojke och en yorkshireterrierflicka!  Jag har sett Astrid och kan absolut inte förstå vad han såg hos henne, även om hon var betydligt yngre då när han blev kär i henne. Ja, det har jag glömt att säga det där att de helst skall vara unga och iallafall yngre än männen.  Mollberg var kanske mer den traditionella typen av man som ville ha små, tysta och medgörliga kvinnor som bara märks när det passar i sammanhanget. Själv har jag helt andra preferenser när det gäller kvinnor. De får gärna vara lite äldre och både stora och stöddiga, det gör inte mig någonting. De där små med långa ögonfransar tycker jag är ointressanta. De säger aldrig vad de vill så det är omöjligt att veta vad de egentligen tycker. Sådant gillar inte jag. Jag vill ha raka besked och har svårt för dubbla budskap. Kanske är jag feminist iallafall även om jag beter mig lite som en machokille. Men det är ju bara på ytan. Det tror jag att vissa tjejer inte riktigt förstår, att vi som ser lite busiga ut kan vara ganska snälla inuti och t.o.m. riktigt känsliga. Lena har förstått att jag är ganska känslig och behöver mycket uppmärksamhet. Ibland när hon ägnar sig för mycket åt sina vänner tvingas jag ta till mitt övergångsobjekt Hunden. Den kan pipa och de allra flesta tycker att jag är ganska charmig när jag piper med den och då får jag vara i centrum iallafall även om det inte var det som var meningen. Lena säger att det är ett mycket manligt drag så det råder ingen tvekan om mitt kön trots att jag har lite  udda kvinnoideal. Ja, då har jag tagit ytterligare ett steg mot min självkännedom. Nästa år skall jag nog ta med Lena och demonstrera den 8 mars.

Explore posts in the same categories: Uncategorized