Junior med tjänsteben

I söndags var jag på utställning igen. Som Ni förstår så kan det inte rymmas under rubriken ”om hunden själv får välja”. Det var givetvis Lena som hade valt. Som vanligt skulle jag göras fin,  men jag slapp att duscha. Som tur är skrev den franska damen i Vårgårda att jag hade lite flygig päls och därför har Lena sagt att jag gör mig bäst om jag är lite lortig. Ett tillfälle att vara glad för att man inte är perfekt. Kvällen före utställningen gick vi en kvällspromenad tillsammans med hela min nykammade päls. När vi gick förbi Peppes och Sandros hus, satt de båda bakom sitt galler och såg deppiga ut. Lena och Berit (Peppes och Sandros människa) tyckte att vi skulle kunna leka en stund. Underbart. Medan Lena och Berit drack kaffe badade jag och Sandro i deras fontän. Ja, resten kan Ni ju själv räkna ut. Pälsen blev ännu bättre. Jag låg som en liten svart trasa med alldeles stel päls innanför dörren när jag kom hem och jag liksom kände på mig att Lena var lite irriterad eller hur man nu skall uttrycka det. Nästa morgon var jag ändå torr och Lena kammade mig igen och jag tycker själv att det blev riktigt snyggt förutom ett ställe på ryggen där jag rullat mig i ett gammalt tuggben som jag hittat hemma hos mina vänner. Sedan åkte vi till utställningen. Olof, min människostorebror, skulle visa mig. Det hela började med att jag drog honom genom ett stort rum, d.v.s. han åkte efter mig på sina skor eftersom golvet var halt. När vi passerade ett par med en mycket liten hund sade de, medan vi gled förbi,  att man kunde ha cocacola under skorna och under mina tassar. Ett knep från sådana som varit med förr. Ja, och sedan gled vi ju in bland alla hysteriska människor och deras helt uppgivna hundar. Människorna kammar och fluffar till sina hundar och sedan lägger hundarna sig och plattar till alltihop och så börjar allt om från början ända till de skall in och stå framför domaren. Själv har jag upptäckt att om man skäller så får man en hel del uppmärksamhet, slipper mer kamning eftersom Lena måste koncentrera sig på att få mig att vara tyst,  så jag bestämde mig för att sätta igång med skällandet omedelbart och hoppades att Lena skulle skämmas så mycket att hon tog mig därifrån. Men så blev det inte. Vi väntade och väntade och väntade i all oändlighet. Till slut var det min tur och Olof visade mig för domaren som var en ordentlig dam med kjol och grova skor. Själv bestämde jag mig för att vara snäll och duktig. Domaren sade att jag var ganska fin och gav mig tre små plastband. Ett rött, ett lila och ett gult. Tänk att man kan jobba så mycket för att få tre små plaststumpar. Det är ett bra exempel på sådant som jag inte förstår. Lena och Olof blev iallafall glada och jag var ännu gladare för nu skulle vi åka hem. Jag t.o.m. njöt av att åka bil. Sedan sov jag resten av den dagen tillsammans med min pipälg.

Lena sade att det var min allra sista valputställning eftersom jag nu är för gammal för att få kallas valp. Skulle jag som bara har levt en liten stund redan vara för gammal? Jag har inte lekt färdigt och jag har ingen lust att bli sådär balanserad som jag sett att vissa hundar och människor är. Om livet skall gå så fort måste man göra någonting så att det går långsammare. Jag vill t.ex. aldrig sluta leka. Tur att jag är kille för jag har märkt att killar leker mer än tjejer. Lena säger att flickhundar får hatt och handväska när de har löpt ett par gånger, och när de satt på sig hatten kan de ju inte leka. Det där med ålder är något som människor pratar mycket om. De pratar överhuvudtaget om väldigt konstiga saker tycker jag. Bekymrar sig och oroar sig helt i onödan. Nåväl, nu skall jag inte deppa ihop och försöka låta vuxen bara för att jag har blivit junior. Det kan nog bli bra det också. Man är ju inte äldre än man känner sig och jag känner mig inte alls gammal.   

Idag hände det något trevligt på jobbet. En människa som kom till Lena hade med sig ett tuggben till mig. Jag blev mycket tacksam och tog det genast och gick iväg till ett ställe där jag lugnt kunde ägna mig åt tuggande. Människan som gav mig benet sade att det var ett tjänsteben, alltså ett ben som man bara har i tjänsten, så därför fick det vara kvar på jobbet när vi åkte hem. Kanske ett tecken på att man blivit stor. En valp skulle aldrig få ett tjänsteben. På något sätt växer man lite när man får ett sådant förtroende. Jag provade lite att säga ”tyvärr har jag inte mitt tjänsteben här eftersom det måste förvaras på ett betryggande sätt på jobbet”. Visst låter det lite stort att säga så. Det är nog helt o.k. att vara stor. Alltså, detta är sagt av en junior med tjänsteben.

Explore posts in the same categories: Uncategorized