Reflexion från min plats under bordet

Egentligen händer det inte så mycket just nu. Livet liksom rullar på och man får tid att reflektera kring små och till synes obetydliga händelser i tillvaron. Som rubriken antyder har jag min plats under köksbordet. Ingen har tvingat mig att ligga där, jag har själv valt denna något undanskymda men mycket behagliga plats. I och för sig har det blivit trångt ibland eftersom det bor många människor i hemmet just nu och de envisas med att ha fötterna just på min plats. Det konstiga är också att Majken har valt samma plats och då blir det besvärligt. Hon är ju så vansinnigt gammal och dessutom flicka, så jag måste överlåta platsen till henne när hon är på besök. Hon är pecis som en sorts människa som man ofta ser på tåget och som har grå kappa och hatt och som alltid tittar uppfordrande på Lena och menar att jag skall flyttas och helst försvinna från jordens yta för att hon skall få plats med sina brunstrumpsbeklädda ben och sina stora väskor. Majken besöker mig gärna, men jag tror inte att hon kommer för att träffa mig utan för att se om jag har några ben som hon kan gnaga på. Det skulle faktiskt kännas bättre om hon sade det till mig så att jag kunde berätta för henne att jag vill ha benen för mig själv.

Min människa säger till mig att man skall vara generös vad nu det betyder. Det är sådant som jag funderar på under bordet. Jag har flera gånger observerat hur människor gör när de är generösa. De vill alltid ha något i utbyte av sin godhet. Jag får t.ex. ofta något gott av Lena och det kan se ut som om hon är väldigt generös, men jag har förstått att hon vill ha något tillbaka. Hon vill att jag skall gå fint i koppel och inte dra iväg åt mitt eget håll, att jag skall vara snäll och duktig när jag lämnas ensam, att jag skall sitta på befallning och massor med andra saker. Jag har genomskådat alltihop men jag säger ingenting för jag gillar ju godis och förresten gör jag för det mesta som jag själv vill iallafall och när jag någon gång gör som Lena vill blir hon jätteglad och ger mig mycket godis. Ja, så går det alltså till att leva i grupp. Lite godis här och där om man gör som den andre vill. När vi hundar talar med varandra har vi ett rakare språk. Jag låter t.ex. inte Majken äta min mat om jag själv vill ha den. Hon kastar sig över min matskål när hon kommer hit och jag vet det så jag håller mig i närheten så att jag kan tala om för henne att det är förbjudet. Jag gör ju förstås själv likadant när jag kommer hem till Peppe och Sandro, mina bästa vänner. Kastar mig över deras matskålar och konstigt nog låter de mig äta. Deras människa Berit säger att de inte är så intresserade av mat. Konstigt. Jag har förstått att det där med mat är trendigt just nu och de människor jag känner pratar ofta om mat så det är väl något vi har gemensamt. Det man ofta hör från platsen under bordet är förstås vad man som människa inte kan äta. Jag har förstått att människor blir tjocka om de äter. Sådant tänker vi hundar aldrig på. Själv äter jag verkligen allt. Lena kallar mig ibland för dammsugare eller soptunna och det får hon gärna göra. Jag bryr mig inte. Nu har jag inte tid att reflektera mera för denna gången men jag återkommer.

Explore posts in the same categories: Uncategorized

5 kommentarer på “Reflexion från min plats under bordet”

  1. Majken Says:

    Tyckte att jag måste kommentera ovanstående inlägg, eftersom jag är omnämnd där. Jag heter Majken och det är mig som Assar Bengtsson sitter på på bilden, ja, den talar ju sitt tydliga språk. Vem är det som får finna sig i pojkspolingens alla hyss, kanske? Ni förstår nog att det inte är lätt alla gånger, speciellt som han är snål med maten…Jag kunde ju välja att inte hälsa på honom, men det finns ju alltid en liten chans att han har glömt sitt ben någonstans, och då kan ju jag städa upp efter honom, jag menar man ska ju inte slänga ben överallt, de ska ätas upp tycker jag. Sedan är det så att det är liksom så trivsamt hos Cronqvists, de heter så, Assar Bengtssons människor, särskilt under bordet, saker som de äter kan ramla ner och så. Min katt Bianca tycker också det är trevligt hos Cronqvists, även om det blev tråkigare sen musen Anders dog. Egentligen skulle vi nog båda vilja flytta ner en trappa och in hos Assar Bengtsson, och han är ju inte direkt ogästvänlig eller så, och så är han ju bara ett pojkslyngel som man får ha överseende med. Och det har jag oftast, han är ju ganska söt. Men jag tror att han vill ha sin människa för sig själv.
    Ja, jag var ju som sagt omnämnd och tyckte att jag skulle höra av mig. Fast det där med vansinnigt gammal ska han få äta upp, nu när jag hittat hans blogg och kan ha koll på vad han skriver på den. Funderar faktiskt på att skaffa mig en egen blogg, kunde kanske annonsera efter billiga köttbullar och ben där, vem vet?
    Hälsningar från Assars granne tant Majken, en trappa opp.

  2. Annika Says:

    Hamnade på din blogg när jag ändå kollade in Kims hemsida. Va underbart skrivet. Jag satt och log hela tiden!! Helt suveränt! Finns inte ord, jättekul att läsa och jag kommer helt klart att följa Assar. Ha det jättegott! Annika

  3. Ingrid Says:

    Åhhh, vilken underbar blogg….Assars blogg! Underbart namn förresten på en svart briardpojk!

  4. Anki o Bono Says:

    Heeelt underbar läsning!!! Fortsätt skriva, Assar;-))) We like!!! //Anki & Bånå

  5. Elsa Says:

    Assar,
    Detta är Elsa som hälsar dig .
    Jag har fått denna möjlighet att via min människa Agneta skriva till dig. Och det tycker jag är en utmärkt possibilte pour arranger des choses som vi fransmän se fransyskor säger när vi menar att något bör rättas till.
    Trots att jag inte är en vad människor kallar äkta ras är jag dock från den kultiverade staden Bordeaux och trots at jag ofta sprang fritt på gator och torg vill jag förmedla till dig : vad vanligt hyfs är.
    För att du ska förstå och jag inte på något sätt kan bli missförstådd (eftersom detta mitt ärende är av högsta vikt) numrerar jag upp vissa riktlinjer gällande ”vanligt hyfs”:

    1) Man biter inte honor o svansen. Det gör man bara inte.
    2) Man biter inte honor i nosen.
    3) Man fjantar inte runt honor och skäller. Vad ska det vara bra för?

    Det är inte tu tal om annat än att vissa honor säkert kan finna dig attraktiv men tyvärr är inte du min sort av kille.
    Jag önskar små ettriga och mogna herrar. Nu tror jag dock inte att du har fått in den rätta lukten på oss honor och när du gör det så tror jag förvisso inte heller att jag är din typ av tjej.
    Vi vill väl inte sitta hos din människa i var sin stol och låta käftarna gå?
    Naturligtvis inte, Det är under vår värdighet.

    Risken finns att min människa har stavat fel för det var inte lätt att här skriva. Jag ser det på min människa… hon sitter med ansiktet in i det där som lyser vitt. Jag vill inte anstränga henne mer idag.
    Detta får bli en första lektion från mig Elsa. Varför har inte din människa satt in enbild på mig?
    Jag är indiignerad.
    Överhududtaget tycker jag att din människa uppför sig konstigt sedan du kom till huset. Förr var hon trevlig och rar mot mig.
    Jag var sedd.
    Och man bör se mig, anser jag.
    Exempelvis har jag varit i tidningen klassad som ”lundaprofil” och det är något som är mycket fint att vara.
    Det finns en människa som heter Sten Broman som var det. Lundaprofil alltså.

    Nu slutar jag aöötså men jag ber dig Assar, om du och jag ska bli vänner… följ ovan nämda regler.

    Elsa från Bordeaux


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: