Om utseende m.m.

Livet bara går och går och jag ligger för det mesta på samma ställe när jag är inomhus.  Lena säger att jag ser ut som ett apatiskt flyktningbarn. Egentligen skulle jag vilja vara ute hela tiden, men Lena har inte tid säger hon och jag kan inte vara ensam där ute. Lena måste jobba och göra andra tråkiga saker som att städa t.ex. Hon säger att hon måste städa lite mer p.g.a. mig och för att hon inte skall behöva städa hela tiden måste jag tvätta fötterna och magen nästan varenda gång jag har varit ute. Här hos oss är det nämligen väldigt svart jord överallt och själv kan jag ju inte se att jag blivit smutsig eftersom jag ju har samma färg som underlaget. Är just i skrivande stund lite fuktig efter den senaste duschen. Har varit ute och lekt med min kompis Loke i ösreget.

Det har hänt en del saker sedan jag skrev förra gången.  Jag har t.ex. varit på utställning igen. Denna gången kändes det faktiskt lite roligare eftersom min bästa vän Joakim från Ystad också var med tillsammans med sina briardpojkar Bävern och Miro.  Vi övade ett par gånger innan utställningen och jag försökte lära mig att stå still och att hålla ner min svans. Det måste man lära sig även om jag tycker att det är väldigt svårt och egentligen inte förstår varför svansen inte får bäras högt. Bland människor anses det ju vara fint med en hög svansföring, men det är väl bara för att man inte ser deras svans förståss. De är ju evolutionskuperade hur det nu gick till. Lena säger att hon ändå kan se vilken typ av svans som människor skulle ha om den syntes. Jag bär för det mesta min svans lite för högt speciellt när jag ser andra hanhundar. Tycker, precis som människorna, att det är det bästa sättet att tala om vem jag är. Olof skulle visa mig på utställningen och han fick råd och tips av Joakim. Lena behövde inte göra någonting förutom att kamma mig förståss och det är inte det lättaste jobbet. Hon är ju halt och kan inte springa särskilt snyggt. När man går och tittar på de utställda hundarnas människor så kan man ju undra hur många av dem som skulle kunna få några rosetter. Man får ju t.ex. inte vara för tjock som hund för att anses vara vacker……..  Lena säger iallafall själv att hon aldrig skulle ha fått ett pris och därför är hon så glad för att jag fick något som kallas ck och betyder championkvalité. Hon har dock betonat att hon skulle tycka lika mycket om mig om jag inte fick något pris alls och det är ju skönt att veta. På hennes kritik skulle det ha stått ”något för lång, tunn päls på huvudet, oren gång, temperament u.a.” och det räcker inte till championkvalité. Hon har en viss självinsikt och så har hon ju mig som förgyller det hela. Miro blev Bäst i rasen så nu kan Joakim också resa sin svans i smyg.

Påsken har varit väldigt trevlig. I fredags kom Lenas kompis Irene hit och hade med sig Hilma. Hilma är världens sötaste briardtjej och vi är lika gamla. Vi har lekt hela dagarna och när hon åkte hem var jag helt utmattad och bara låg framför dörren nästan en hel dag. Lena blev orolig och trodde att jag blivit sjuk, men hon har nog glömt hur det känns när man träffar någon man tycker mycket om. Det tar på krafterna

I går kom ett mail till Lena som berättade att nu skulle det bli kurs igen. Alltså slut på friden. Nu skall Lena lära mig att gå ordentligt och att stanna kvar och en massa andra onödiga saker. Jag återkommer här med rapporter om hur det går.

Ett år med Assar

Jag känner som Assars människa att jag vill komma till tals här. Idag är det ett år sedan Assar kom in i mitt liv. Jag hade ju såklart följt honom ändå sedan födelsen på hans kennel Don Fido´s hemsida och också träffat honom när han var fyra veckor gammal. Det var en spännande resa från det första telefonsamtalet med Kim på Don Fido´s.

Att efter min förra briard Mollbergs död lyfta telefonluren och ringa en kennel var ett stort steg. Mollberg dog den 23 juli 2006 och jag kontaktade Kim någon gång i september samma år. Känslan av att svika en gammal älskad vän genom att bara kunna tänka på att skaffa en ny hund fanns såklart. Mollberg som varit min allra bästa vän i tolv långa år. Skulle det någonsin vara möjligt att kunna älska en ny hund? Om det skulle gå så var jag helt säker på att det måste vara en briard. Jag köpte min första hund när jag var 13 år och har haft hund alltsedan dess och nu är jag ju, som Ni som läser denna blogg vet, snart pensionär. Anledningen till att jag bestämde mig för en briard var att jag tillsammans med mina barn hade sett ett barnprogram som hette Ebba och Didrik. I den serien figurerade en hund, som jag utan att veta vad det var för sort, bestämde mig för att en sådan hund skall jag ha. Jag införskaffade en uppfödarkalender och bläddrade tills jag hittade en likadan som i serien. Detta var 1994. Jag ringde några uppfödare och hamnade efter några samtal hos Gunilla Skallman på Carnac´s kennel. Hon hade åtta leveransklara valpar utan några köpare. Jag och min dotter åkte dit och först fick vi träffa hennes vuxna hundar. Jag skall aldrig glömma när hon öppnade dörren och tre giganter hälsade mig välkommen. Jag visste direkt att jag kommit rätt. När hon sedan släppte ut åtta förtjusande briardbebisar uppstod den enorma kärlek som jag alltsedan den dagen har känt till briarden. Jag var ju tvungen att välja och det dröjde inte länge förrän jag såg honom som skulle bli min älskade Mollberg.

Mollberg var fawnfärgad och när han gick bort kände jag att jag nog skulle ha en svart briard efter honom. Jag var så rädd för att jag skulle jämföra den nye med världens vackraste och snällaste fawnfärgade briard. Alltså, jag ringde till Kim, efter att ha besökt briarklubbens valplista, kennelklubbens register och diverse hemsidor. Jag hade förälskat mig i Hocky och Humlan och kände att jag ville ha en valp efter dessa två. Efter första samtalet med Kim kändes det betydligt lättare att börja planera för en ny valp. Jag pratade också med Mollberg och jag var säker på att han skulle förstå. Humlan skulle löpa under hösten och jag väntade och väntade för hon höll mig på sträckbänken under någon månad, men så äntligen en dag såg jag på hemsidan att nu var det dags. Jag följde med spänning hela processen och när det skulle göras ultraljud var det som när man på min tid gick till apoteket med sitt urinprov för att någon timme senare få veta om man var gravid.  

Den 28/12 2006 hade jag och min dotter varit ute på stan (förmodligen på rea) och när vi kom hem och kollade i datorn så hade det börjat hända. Sedan satt jag där hela tiden och följde med spänning hela Humlans förlossning. Nästan först kom det ut en liten svart pojke och jag tänkte att det kommer säkert fler svarta pojkar. Nu gjorde det inte det och jag visste att Hockys uppfödare skulle välja valp allra först och därför kunde jag inte vara säker på att han var min, den lille svarte. Efter fyra långa veckor åkte jag en lördag med tåget från Lund till Nyköping. Kims mycket trevliga man Johan och deras dotter Lisa mötte mig vid stationen. Valparna var helt ljuvliga och jag skulle utan tvekan kunnat ta med alla hem. Efter några timmar i Nyköping var det åter dags att åka hem.

Tågresan hem pendlade jag mellan glädje och sorg. Detta var första gången jag fick riktig närkontakt med briarder efter Mollbergs död och detta aktualiserade sorgen och saknaden efter honom, samtidigt som det väckte längtan och nyfikenhet efter en ny liten varm hårig varelse med sylvassa tänder. Mycket motstridiga känslor. Väl hemma igen fick jag vänta ytterligare ett dygn och sedan ringde äntligen Kim och berättade att nu var han bara min, han den lille svarte. Nu var jag tvungen att bestämma mig för vad han skulle heta. Efter många om och men och konfererande med barnen enades vi om att han skulle heta Assar. Dels efter min favoritserie och också efter en skånsk spelman som hette Assar. Denne Assars son är en av mina vänner och eftersom hans pappa Assar dog för något år sedan, ringde jag upp sonen Staffan och frågade honom om han tyckte att det var ok. att min hund fick heta Assar. Staffan tyckte att det kändes hedrande (han är själv stor hundälskare) och tyckte då att han väl kunde heta Assar Bengtsson, efter hans pappa. Därför heter han Assar Bengtsson, men kallas bara för Assar sådär till vardags. Efter ytterligare fyra nästan outhärdliga veckor var det dags för den stora dagen då vi skulle hämta hem Assar. Två av mina barn, Erik och Julia skulle följa med. Den 22 februari var det snöstorm här i Skåne och den 23 skulle vi börja resan för att stanna en natt hos min bror i Varnhem. Så var det äntligen den 24/2. Upp tidigt på morgonen och så började vår resa till Nyköping och Tallholm. På isiga vägar tog vi oss fram och blev väl mottagna. Efter någon timme var då den känsliga stunden inne. Jag tog fram det lilla röda! halsbandet som jag köpt och satte det på Assar. (Efter att ha fått barn på 70-talet fick man lära sig att både pojkar och flickor kan ha rött. Erik hade ibland rosa mössa, men det vet han som tur är inte om). Jag tänkte att det var vackert med ett rött halsband till en liten kolsvart hund. Jag vågade inte titta på de andra valparna och knappt på Kim för då hade jag börjat gråta. Så tog vi lille Assar ifrån hans kända värld och hans trygghet och så bar det iväg ut i det stora okända. Resan tog lång tid eftersom vi möttes av en ny snöstorm på hemvägen. Efter tio timmar i bilen med en liten Assar som ömsom sov och ömsom kräktes så var vi äntligen hemma. Assar sov första natten tillsammans med Julia på en madrass på golvet.

Nu har det gått ett helt år. Min lille Assar har blivit en stor pojke som är 67 cm hög och just nu väger 39 kg. Man skulle kunna beskriva honom som en liten buspojke med ett stort och varmt hjärta. Assar älskar att vara nära och sitter gärna på sängkanten med benen på golvet och småpratar lite med den som ligger i sängen. Eller kommer han i flygande fläng in till mig när jag sitter och tittar på TV och slår sina framben runt min hals och ger mig en blöt puss. Vardagarna tillbringar vi tillsammans på familjerådgivningen i Ystad och Assar är en mycket duktig terapeut. Han vet alltid vems fötter han skall värma och har stor förståelse för alla konstiga mänskliga problem. Kort sagt, Assar är en fantastisk vän och en rolig kompis som ofta gör mig glad. Jag håller gärna med Yrsa Stenius som säger att hon mycket väl kan leva utan en karl, men aldrig utan en tax. För mig gäller detsamma när det gäller det där med karlar, men aldrig utan en briard. Just nu bor Assars människostorebror Olof hemma hos oss och varje kväll när vi kommer hem ligger Assar uppochner i hans säng och tar igen sig efter dagens slit.

I och med Assar har jag ju kommit i kontakt med Kims och Don Fido´s fantastiska hemsida. Detta har lett till en sorts missbruk som innebär att jag flera gånger om dagen måste gå in och titta vad som händer där borta på Tallholm. Jag tror inte att jag är ensam. Eftersom allt missbruk skall vara anonymt så får vi som är drabbade kalla oss anonyma Don Fidoister (ADF) och kanske träffas och delta i ett tolvstegsprogram om missbruket blir för svårt.

Just nu ligger Assar och vilar efter att ha lekt med sin kompis Loke. Själv har jag tittat på Will-mer gänget. Sist vill jag säga Tack Kim för förtroendet. Han är underbar min lille Assar.

Om självkännedom

Nu var det länge sedan jag skrev. Vet inte riktigt vad det beror på, men det har liksom inte varit läge. Kanske beror det på min sekreterare eller på vädret. När Lena och jag är ute på promenad och hon möter någon annan människa så hör jag att de alltid först talar om vädret, speciellt när det enl. mänsklig definition är dåligt väder, och dåligt är det när det regnar. Själv tycker jag mycket om regn eftersom det då finns många små vattensamlingar att lägga sig i om man t.ex. blivit för varm. Vi har lite olika preferenser jag och människorna men jag har förstått att allt elände kan skyllas på vädret eller iallafall på något eller någon utomstående. M.a.o. ingenting som blivit fel beror på mig och det känns ju lugnt och betryggande.

För övrigt har det inte hänt så mycket i mitt liv den senaste tiden. Peppe och Sandro har jag inte sett på flera veckor och igår när jag gick förbi deras hus fick jag inte gå in och leka med dem trots att de sa att de ville leka med mig. Allt beror på att deras människor har byggt om sitt kök. Det där med köksrenoveringar verkar vara ett elände värre än vädret. När jag hjälper Lena på jobbet hör jag ofta att de som kommer säger att alla problem började när de byggde om sitt kök. Tur att Lena byggde om köket innan jag föddes för annars vet man inte vad som kunnat hända. Hur som helst så har Lena sagt att jag skall få leka med dem igen när deras kök är färdigt.

Som jag skrev tidigare så tycker Lena att jag är förfärligt jobbig när hon och jag går på promenader och jag måste ha koppel. Ärligt talat så förstår jag inte riktigt vad hon menar. Jag tycker själv att jag är en alldeles fantastiskt snäll och tillmötesgående briard som alltid försöker göra mitt bästa. Att jag har lite bråttom när vi skall gå till parken måste väl Lena förstå och varför är det jag som skall anpassa mig efter hennes tempo hela tiden. Jag tycker att hon istället skulle vara tacksam för att jag vill göra allting så fort som möjligt. Tänk vad långt vi skulle hinna om jag fick bestämma takten. Lena säger att hon just nu är evigt tacksam för klimatförändringen, vilket ju kan låta lite besynnerligt inte minst med tanke på de stackars isbjörnarna som snart är hemlösa. Undrar förresten vad deras ”Aluma” skall heta? Men jag vet vad hon menar. Hon är glad för att det inte är halt. En dag för några veckor sedan var det halt och Lena var tvungen att köpa något att sätta under skorna för att hon överhuvudtaget skulle kunna gå ut med mig. Själv hade jag ju som vanligt inte några problem. Det är så nästan hela tiden att jag inte riktigt ser de problem som Lena ser och frågan är vem som skall definiera vad som är ett problem. Jag försöker lära Lena att se lite mer positivt på svåra situationer och för det mesta lyckas jag faktiskt. Lena tycker förståss själv att hon är en pragmatisk och alltigenom positiv person. Hon menar att det är förutsättningen för att leva ihop med en briard, men allt är ju relativt och vi två har inte alltid samma åsikter om hur vi ser på oss själva.

Från min nästan osynliga position på golvet i vårt kök finns det rika tillfällen att ostört ta del av alla de diskussioner som förs där. Lena och Majkens människa Eva pratar väldigt ofta om politik. Politik är något ytterst mänskligt. Enligt mitt sätt att se det handlar det egentligen bara om pengar och det är ju något som vi hundar inte är så intresserade av. Lena och Eva tycker precis likadant om politik så de blir aldrig ovänner, men ibland kommer en människa som heter Lasse och han tycker på ett helt annat sätt. Då blir det fart i köket. Jag har förstått att politik också handlar om olika riktningar som t.ex. vänster och höger. Precis som jag skrev tidigare att jag hört talas om en Mohammed, så är det nu en människa som kallas Reinfeldt som det ofta pratas om. Eva säger att det är stor lycka att Majken inte är en människa, för då hade hon nog inte levt nu när den där Reinfeldt bestämmer. Han tycker nämligen enl. Lena och Eva att man kan jobba hela tiden och tror inte på att man kan bli sjuk och behöva bli omhändertagen ibland.  Så om Majken hade varit en människa hade hon varit tvungen att gå till sitt jobb trots att hon har ont i benet och är över 90 år och det förstår ju vem som helst att det skulle inte ha gått. Men som sagt, vi hundar är undantagna dessa konstiga regler. Vi kan bo kvar där vi bor även om vi råkar bli arbetslösa och det gör att man kan känna sig trygg. När de har sina politiska diskussioner hör jag ofta att de pratar om solidaritet. Det betyder att man delar med sig av det man har. Då håller jag för öronen, för om sanningen skall fram så är jag inte så bra på det där med att dela med mig, så det är nog tur att jag slipper vara med i diskussionerna och helt kan ägna mig åt mitt tuggben och se ut som en hund.

Nytt år och där till hörande löften

Ja, nu är det ett nytt år och jag har hunnit fira min ettårsdag. Nu är jag en stor briard och människorna har förväntningar på mig. De tycker att nu skall man kunna gå fint i sitt koppel och i övrigt bete sig som en vuxen. Att bete sig som en vuxen betyder att man måste kunna behålla sina känslor för sig själv,  åtminstone ibland,  låta bli att styras av sina impulser och kunna dela med sig av t.ex. godis och sina leksaker.  Om jag skulle göra vuxentestet idag så skulle jag nog inte få godkänt. Lena säger att det finns ett begrepp inom mänskligheten som kallas ”bokstavsmänniskor”. Jag vet egentligen inte vad det innebär att vara en sådan person, men jag har förstått att det inte finns riktiga ord för det de är, utan bara en massa bokstäver som kastas ut huller om buller och som jag tror att ingen egentligen vet vad det betyder. Om man är ett bokstavsbarn får man extra lärare i skolan och Lena säger att jag kanske är en bokstavshund, iallafall ibland, och igår när vi var ute på kvällspromenaden med Pepe och Sandro hörde jag att Lena pratade med Berit om att hon kanske skulle vara tvungen att kontakta Jeppe Strid. Och då förstår man att det är allvarligt och att det måste handla om en hel del bokstäver. Nu tror jag inte att hon gör allvar av sitt hot. Hon är mest arg just när alla bokstäverna slår till. Själv kan jag inte förstå att det är så farligt att jag helt plötsligt kastar mig över Sandro och vill leka när vi är ute på promenad. Det tycker Lena. Hon tycker att jag måste ha så mycket impulskontroll att jag kan vänta till vi kommer till ett ställe där vi kan leka och inte göra det mitt på en gata eller så och säger att jag väl måste förstå att det kan komma bilar och köra på oss. När hon har varit sådär arg försöker jag skärpa mig en stund och går då snällt precis så som Lena vill att jag skall gå. Men det är ju faktiskt väldigt tråkigt i längden att bara gå. Berit har iallafall försökt muntra upp Lena genom att berätta att Pepe var likadan och t.o.m. ännu värre när han var i min ålder, och nu går han alldeles lugnt. Jag vet inte om Lena riktigt tror att det kan vara möjligt när det gäller mig.

Majken har skadat sitt knä och har haft svårt för att gå. Lena och Eva har bestämt att jag inte får träffa Majken eftersom hon är så skör och lätt kan bryta benen. När damer blir gamla blir de bensköra och då måste de vara mycket försiktiga så därför får Majken absolut inte komma i kontakt med mig och jag tror inte att hon sörjer detta faktum. Däremot har hon gjort vissa sjukdomsvinster med hjälp av benet. Hon går t.ex. numera aldrig och hämtar sådant som hon vill ha, utan gnäller bara lite och pekar med sin långa näsa på det som skall hämtas, och vips så har hon det framför sig. Jag har försökt lära mig knepet, men det har inte hjälpt.

Till sist det där med nyårslöften. Jag har förstått att när det blir ett nytt år så brukar männiksor lova saker som de vet att de ändå inte kan hålla sedan. För det mesta handlar det om att de skall motionera mera, sluta äta godis, sluta äta god mat och sluta med en massa andra saker som de tycker om att göra, men som man inte skall göra. Jag har därför bestämt mig för att inte avge något nyårslöfte. Det verkar så tråkigt att bestämma sig för att sluta med sådant som är gott och roligt eller att börja med sådant som är jobbigt och tråkigt. Det är nog bara människor som kan komma på att införa något sådant. Förmodligen hör det till vuxentestet att missunna sig allt som är skönt och lättsamt. Nej, om jag nu skulle komma på idén att avge något sådant löfte så skulle det vara att alltid försöka göra det som är roligt och att alltid äta det som är gott, men det får bli något annat nyår.

Om att hitta rätt

Nu är det snart någonting som kallas jul. Jag har sett att mina släktingar på Don Fidos har julmössor på sig. Lena tyckte att jag också kunde ha en sådan så att hon kunde ta ett kort på mig, men hon hann inte sätta på mig mössan och ta ett steg tillbaka för att fotografera innan jag tagit av mig mössan. Annars är det ganska trevligt det där med jul. Belysta kissträd överallt och vad jag har förstått så äter människor mycket när det är jul. Lena är ju vegeterian och det är ju inte så trevligt för mig. Ja, i brist på annat får man ju till nöds äta bönor, palsternackor och annat konstigt men kött är ju faktiskt godare. Nu har Lena iallafall sagt att hon inte är fundamentalist. Åtminstone inte när det gäller kött får man kanske tillägga. Det betyder att hon inte är helt renlärig och i detta fallet betyder det att hon kan tänka sig att äta skinka på julen. Om den är kravmärkt förståss. Egentligen skall man väl vara tacksam för att det finns vegeterianer. I Kina äter människor hundar! Och Kina är ett land att räkna med. Där bor min ena människobror men jag tror inte att han äter hund. Han är faktiskt väldigt snäll.

Det jag tänkte skriva om här är ju som rubriken antyder om att söka och finna. För oss hundar är detta inget större problem. Vi har ju vår fantastiska näsa. Själv har jag en stor och svart, lätt fuktig och i mitt tycke mycket vacker näsa. Nu spelar det ju ingen roll hur den ser ut, huvudsaken är att den fungerar till det som den är avsedd för, nämligen att hitta det man letar efter. Vad jag har kunnat se så har de flesta människor också näsor, men jag vet inte riktigt vad de har näsorna till. De går hela tiden med näsan högt vilket avsevärt försvårar deras letande. Detta gör att människor har svårt att hitta rätt. Jag har t.ex. hört talas om att de t.o.m. har svårt att hitta sig själv vilket jag tycker är anmärkningsvärt. Lena har berättat att det finns kurser i att hitta sig själv. En sorts spårkurser för människor. Det är mycket som en hund inte förstår. Annars är vi ju ganska lika varandra hundar och människor. Speciellt människopojkar och hundpojkar. Vi brukar bl.a. kissa på samma ställen, på husväggar och stolpar och andra saker som står rakt upp. Men det är ändå något med människors letande som inte är riktigt som det skall. Jag har hört att de måste ha en apparat för att kunna hitta till ställen där de aldrig varit förut eller som de glömt vägen till. Lena och jag åkte i en bil där det fanns en sådan apparat. Inuti apparaten satt en liten, liten människa och berättade för oss hur vi skulle köra. Egentligen är det ju bra för de kan ju fler få jobb. Nu måste man vara väldigt liten för att kunna ha ett sådant jobb. Lena skulle aldrig kunna sitta inne i en sådan apparat. Hon är alldeles för lång. När vi satt där i bilen och hade berättat för människan i apparaten var vi tänkte åka så sade den t.ex. ”sväng vänster i nästa korsning” o.s.v. Vid ett ställe bestämde Lena sig för att inte göra som människan i apparaten sade, för hon visste en annan väg. Då blev hon (det var en dam) alldeles förvivlad och sade hela tiden att vi skulle göra en u-sväng och när Lena inte gjorde det skrek hon nästan att vi skulle göra en u-sväng och hon blev inte lugn förrän vi kommit tillbaka till den väg som hon hade bestämt att vi skulle köra. Till slut kom vi fram och då blev hon i apparaten tyst. Jag tyckte att hon kunde få vara ledig när vi skulle köra hem för jag var iallafall helt säker på vilken väg det var. Nu har jag hört att den där lilla apparaten med tillhörande människa kallas för ”Årets julklapp”. Hoppas att inte Lena får en sådan för hon kommer aldrig att kunna göra precis som den där människan säger ändå. Hon gör nämligen för det mesta precis som hon själv vill och då kommer det att bli konflikter med en person som bara gör sitt jobb. Men jag har ändå räknat ut att detta fenomen måste ha någonting att göra med människors ivriga önskan att hitta rätt och med deras oförmåga att lita på sig själv.

Hur hittar man då rätt om man är en ymnigt hårig briard med lång lugg som hänger ända ner till näsan? Jag litar fullständigt på min näsa och i den bor det ingen liten människa. Eftersom Lena är människa har hon ändå svårt att förstå att det kan vara så enkelt. Hon har bestämt sig för att jag också måste se. Hon började med att sätta gummiband i mitt hår, något som jag avskyr. Det drar och känns obehagligt. Nu har hon hittat något som hon anser vara årets julklapp för briarder, nämligen en PÅSKLÄMMA. Ni vet en sådan där ljusblå eller grön liten sak som man stänger plastpåsar med. Jag har också till Lenas förvåning funnit mig i att ha denna lilla sak i håret och upptäckt att det är ganska skönt att kunna koppla bort näsan ibland. Den måste få vila annars kan den bli utbränd. Men Lena är ju lite estetisk av sig och tycker att påsklämmorna är för fula för mig.  Hon har köpt färg och designar nu egna påsklämmor för briardluggar. Just nu har jag en svart med lite detaljer i guld. Så för oss briarder räcker det med en näsa och en påsklämma för att hitta rätt. Människorna har mycket att lära av oss hundar tycker jag.

Junior med tjänsteben

I söndags var jag på utställning igen. Som Ni förstår så kan det inte rymmas under rubriken ”om hunden själv får välja”. Det var givetvis Lena som hade valt. Som vanligt skulle jag göras fin,  men jag slapp att duscha. Som tur är skrev den franska damen i Vårgårda att jag hade lite flygig päls och därför har Lena sagt att jag gör mig bäst om jag är lite lortig. Ett tillfälle att vara glad för att man inte är perfekt. Kvällen före utställningen gick vi en kvällspromenad tillsammans med hela min nykammade päls. När vi gick förbi Peppes och Sandros hus, satt de båda bakom sitt galler och såg deppiga ut. Lena och Berit (Peppes och Sandros människa) tyckte att vi skulle kunna leka en stund. Underbart. Medan Lena och Berit drack kaffe badade jag och Sandro i deras fontän. Ja, resten kan Ni ju själv räkna ut. Pälsen blev ännu bättre. Jag låg som en liten svart trasa med alldeles stel päls innanför dörren när jag kom hem och jag liksom kände på mig att Lena var lite irriterad eller hur man nu skall uttrycka det. Nästa morgon var jag ändå torr och Lena kammade mig igen och jag tycker själv att det blev riktigt snyggt förutom ett ställe på ryggen där jag rullat mig i ett gammalt tuggben som jag hittat hemma hos mina vänner. Sedan åkte vi till utställningen. Olof, min människostorebror, skulle visa mig. Det hela började med att jag drog honom genom ett stort rum, d.v.s. han åkte efter mig på sina skor eftersom golvet var halt. När vi passerade ett par med en mycket liten hund sade de, medan vi gled förbi,  att man kunde ha cocacola under skorna och under mina tassar. Ett knep från sådana som varit med förr. Ja, och sedan gled vi ju in bland alla hysteriska människor och deras helt uppgivna hundar. Människorna kammar och fluffar till sina hundar och sedan lägger hundarna sig och plattar till alltihop och så börjar allt om från början ända till de skall in och stå framför domaren. Själv har jag upptäckt att om man skäller så får man en hel del uppmärksamhet, slipper mer kamning eftersom Lena måste koncentrera sig på att få mig att vara tyst,  så jag bestämde mig för att sätta igång med skällandet omedelbart och hoppades att Lena skulle skämmas så mycket att hon tog mig därifrån. Men så blev det inte. Vi väntade och väntade och väntade i all oändlighet. Till slut var det min tur och Olof visade mig för domaren som var en ordentlig dam med kjol och grova skor. Själv bestämde jag mig för att vara snäll och duktig. Domaren sade att jag var ganska fin och gav mig tre små plastband. Ett rött, ett lila och ett gult. Tänk att man kan jobba så mycket för att få tre små plaststumpar. Det är ett bra exempel på sådant som jag inte förstår. Lena och Olof blev iallafall glada och jag var ännu gladare för nu skulle vi åka hem. Jag t.o.m. njöt av att åka bil. Sedan sov jag resten av den dagen tillsammans med min pipälg.

Lena sade att det var min allra sista valputställning eftersom jag nu är för gammal för att få kallas valp. Skulle jag som bara har levt en liten stund redan vara för gammal? Jag har inte lekt färdigt och jag har ingen lust att bli sådär balanserad som jag sett att vissa hundar och människor är. Om livet skall gå så fort måste man göra någonting så att det går långsammare. Jag vill t.ex. aldrig sluta leka. Tur att jag är kille för jag har märkt att killar leker mer än tjejer. Lena säger att flickhundar får hatt och handväska när de har löpt ett par gånger, och när de satt på sig hatten kan de ju inte leka. Det där med ålder är något som människor pratar mycket om. De pratar överhuvudtaget om väldigt konstiga saker tycker jag. Bekymrar sig och oroar sig helt i onödan. Nåväl, nu skall jag inte deppa ihop och försöka låta vuxen bara för att jag har blivit junior. Det kan nog bli bra det också. Man är ju inte äldre än man känner sig och jag känner mig inte alls gammal.   

Idag hände det något trevligt på jobbet. En människa som kom till Lena hade med sig ett tuggben till mig. Jag blev mycket tacksam och tog det genast och gick iväg till ett ställe där jag lugnt kunde ägna mig åt tuggande. Människan som gav mig benet sade att det var ett tjänsteben, alltså ett ben som man bara har i tjänsten, så därför fick det vara kvar på jobbet när vi åkte hem. Kanske ett tecken på att man blivit stor. En valp skulle aldrig få ett tjänsteben. På något sätt växer man lite när man får ett sådant förtroende. Jag provade lite att säga ”tyvärr har jag inte mitt tjänsteben här eftersom det måste förvaras på ett betryggande sätt på jobbet”. Visst låter det lite stort att säga så. Det är nog helt o.k. att vara stor. Alltså, detta är sagt av en junior med tjänsteben.

Tonårstankar

I lördags var det avslutning i grundskolan. Vi hundar fick visa upp vad vi lärt oss tillsammans med våra människor. Lena hade inte förhört mig så noga, så jag gjorde ett och annat fel faktiskt. Jag kan fortfarande t.ex. inte sitta rakt. Kan, kan jag väl, men varför skall man alltid göra som människorna säger. Man måste väl få ha lite egna tankar också. Nu gick min examen ändå väldigt bra (över förväntan). Jag kom tvåa och det var bara min bästis Cassandro som hade bättre betyg än jag. Jag struntar ju såklart i betyget och är mycket glad att det hela är slut. Nu kan jag istället i lugn och ro ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar, nämligen att läsa kontaktannonser. Jag skrev ju tidigare att jag nyss lärt mig läsa och jag måste säga att det går bättre och bättre. För några dagar sedan upptäckte jag att Elsa satt in en annons. ”Liten, nätt och ungdomlig tjej med allmänna intressen söker kontakt med generös och väluppfostrad herre för ett eller ett par möten i parken”. Jag måste säga att jag blev förvånad. Inte trodde jag att Elsa hade sådana intressen och framför allt inte så öppet bjöd ut sig. Hon brukar vara en dam som håller på sig. Men hon är som förbytt. Hon träffade en hårig herre får några dagar sedan och då fick jag se hur hon lockade och pockade. Hennes långa ögonfransar viftade och hon gav sig inte förrän hon hade honom i sitt våld. Jag har hört talas om att hon gjort så tidigare, men då gällde det att lura till sig ett tuggben av min storebror Mollberg.

Majken är medlem i PRO. Jag vet inte om hon går på så värst många möten, men jag ser att hon ibland pratar med någon som också ser ut att tillhöra samma organisation. De verkar inte ha särskilt roligt. Som jag ser det är de bara intresserade av mat och att ligga och vila och pratar de om någonting så är det säkert något om sjukdomar. Majken har nämligen ont i benen och äter medicin. Konstigt nog läser de ändå kontaktannonserna och skriver också själv en och annan. Men det är väl ett sätt att glömma krämporna.  Det verkar ändå inte vara roligt att bli gammal. Jag har hört att Lena och Majkens människa Eva ibland talar om det där att bli äldre. Konstigt nog tycker de att det är skönt att vara nästan gamla. Det verkar som om man då får göra lite som man vill eftersom ingen bryr sig om vad de gör och säger. En sorts frihet det också. Själv tänker jag lägga ut mig på facebook och se om någon jag känner hör av sig och ev. få något tips på hur man blir av med sina finnar.

Ang. rondellhundar m.m.

Som jag tidigare berättat så bor jag i Lund och arbetar i Ystad. Detta gör att jag pendlar med tåget nästan varje dag. Ibland tvingar Lena mig att åka bil till jobbet. Jag mår illa när jag åker bil, speciellt när det är mycket rondeller. Och jag tycker att det finns alldeles för mycket rondeller. T.o.m. i Sjöbo har de lyckats trycka in en liten rondell. Jag hatar rondeller. Lena lyssnar ofta på radion och även om jag inte är speciellt intresserad av programmen så snappar man ändå upp ett och annat. Speciellt när det handlar om hundar. Den senaste tiden har det talats väldigt mycket om hundar. Inte alla hundar utan en speciell sort som kallas rondellhund. Det är ingen ras jag känner till, men den verkar vara väldigt populär just nu. Det är klart man undrar. Speciellt med tanke på min relation till rondeller. Tänk om det inte är någonting man är utan någonting man blir eller kan utbildas till. Tänk om min skola är en förtäckt rondellhundsutbildning? Jag får faktiskt lite ångest av att tänka på det. Förhoppningsvis blir jag inte godkänd som rondellhund p.g.a. mitt illamående. Det finns tydligen en väldigt känd rondellhund som nästan ingen har sett men som alla pratar om. Han heter Mohammed. Det är typiskt människor att ha synpunkter på något man aldrig har sett med sina egna ögon. Jag har inte hört en enda hund uttala sig om denne Mohammed, men lite nyfiken är man ju ändå trots allt.  

Igår körde vi bil till jobbet. Det gör vi ofta när Lena skall jobba i Sjöbo. Jag får inte följa med in på jobbet i Sjöbo. Där finns någon som är allergisk eller är beskyddare av dem som ev. är eller kan bli allergiska. Det räcker med att jag går igenom ett rum för att de skall bli sjuka. Vissa människor får t.o.m. andnöd om de ser en hund på TV. Därför måste jag sitta i bilen och vänta bara för den där allergiska människans skull eller för dem som ev. kan bli allergiska. Och likadant är det när Lena jobbar i Skurup. Där jobbar också en allergisk människa. Det är alltid allergiska människor som bestämmer allting och de ser så nöjda ut när de får säga ”det är förbjudet att ha hundar här”eller ”ta bort hunden”. Och Lena har sagt att man måste lyda när en allergisk människa har sagt något sådant även om jag ibland märker att de bara hittar på för att de inte tycker om hundar. Jag kan känna vilka människor som är allergiska, man ser det liksom på dem. Det syns i deras ansikte. Rak mun och arga ögon. Sverige styrs av dessa allergiska människor! Men det är något som inte stämmer. Jag har hört att i andra länder får hundar ibland följa med in överallt, t.o.m. på restauranger. Det går absolut inte i Sverige för då skulle de allergiska inte få någon mat och det skulle ju vara synd om dem. Det som inte stämmer är att de allergiska människorna åker till andra länder där det finns hundar överallt och då försvinner deras allergier. Det där med allergier kanske har något med Sverige att göra? Tur för mig att ingen i vår familj är allergisk, åtminstone inte mot mig. Jag hoppas att globaliseringen gör att de allergiska människorna blir färre eller att det blir omodernt att inte tåla djur.

När jag kommer till jobbet går jag direkt och lägger mig på min plats. Där ligger jag och väntar på att det skall hända något, men för det mesta händer det absolut ingenting. Jo, det kommer nya människor hela tiden och Lena hälsar och säger välkomna hit och varsågod och sitt och sådant. Jag försöker ibland göra lite trevliga saker för att muntra upp dem eftersom de flesta ser ut att behöva muntras upp. Men se det är inte populärt. Lena ser sträng ut och säger att jag skall gå och lägga mig. Har jag tur får jag ett grisöra eller en tuggpinne, allt för att jag inte skall störa. Lena förstår inte alltid min terapeutiska metod. Efter en evighet går vi ut och har jag riktig tur går vi till havet så att jag får bada. Sedan är det samma sak igen, nya människor, nya grisöron o.s.v. Eftersom allting man gör eller inte gör kallas för något, och sägs ingå i min utbildning, så kallas det passivitetsträning när jag bara ligger där och har tråkigt. Det där med passivitet är vad jag vet inte speciellt modernt just nu. Det tycker iallafall inte vår nya regering, men Lena har ju sina egna ideer om vad som är bra för en hund.

Den finns trots allt några ljuspunkter i mitt arbetsliv. En av dem är min favoritmänniska i Ystad. Man kan säga att han är min arbetskamrat för vi arbetar på samma gata och konstigt nog heter vi Bengtsson båda två. Vad jag vet så är vi inte släkt med varandra men jag känner att han är en människa som förstår mig. Det kände jag redan första gången jag träffade honom. Jag kan t.o.m. åka i hans bil utan att må illa. Därmed vill jag säga att man alltid skall komma ihåg att vänner är viktiga och de gör så att man kan stå ut med svåra och tråkiga saker. Alltså var rädd om Era vänner för det är jag, även om jag biter dem i benen ibland. 

Son av en fransk selectionee

Lena berättade idag stolt att min pappa hade blivit fransk selectionee. Jag vet egentligen inte vad det betyder men förstår att det är något oerhört fint.  Detta betyder ju att jag är son till denne franske selectionee. En utvald. Majken blev grön av avund när hon hörde det eftersom hon och hennes människa är s.k. frankofiler, d.v.s. de älskar Frankrike över allt annat. Majken och hennes människa har bott sex år i Paris och pratar obehindrat detta konstiga språk som talas i Frankrike. Jag har ännu inte hunnit berätta för Elsa om min faders framgång, men jag tror att hon tar det lite lugnare. Hon är född i Frankrike och har upplevt baksidorna av det landet och f.ö. är det svårt att berätta något för Elsa eftersom hon låter så mycket hela tiden så man får en känsla av att hon inte lyssnar. Hennes människa har också bott i Paris så det verkar som om det bara var Lena som inte har bott där. Nu var det ju inte Frankrike vi skulle prata om utan pappor i allmänhet och min pappa i synnerhet. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om honom. Jag måste faktiskt erkänna att jag inte känner honom. Har aldrig träffat honom och har bara sett hans namn i stamtavlan. Om han vore människa skulle han kallas en frånvarande förälder. Och ändå är det mest han som räknas! Han får åka runt i världen och tillverka barn som han aldrig träffar. Jag vet bara att jag har en hel mängd med halvsyskon eller bonussyskon som jag inte har någon kontakt med och så förstås att han är mycket stilig min pappa. Skönhet och framgång har ju alltid varit ett vinnande koncept när det gäller kärlek. Jag måste säga att jag beundrar min lilla mamma Humlan som helt osjälviskt och med mycket kärlek tog hand om alla oss syskon. Hon har inte blivit fransk selectionee. Hon har jobbat i det tysta med att försöka få oss syskon att bli trevliga och trygga hundar. Jag skäms lite för att jag inte skrev att jag var son av Humlan, men nu har jag gjort det. Humlan känner jag ju och jag måste säga att hon ändå verkar väldigt nöjd och glad och jag har aldrig hört henne  med ett enda ord klaga över sin situation som ensamstående mamma, och om sanningen skall fram så tror jag inte att hon saknar min pappa.

Elsa och Majken har inte heller träffat sina pappor, men Majken vet iallafall vem hennes pappa är. När det gäller Elsa är jag osäker. Enligt Elsas människa Agneta, har Elsa haft en svår uppväxt i Frankrike. Tur för henne att hon fick en ny människa. Majkens och Elsas biologiska  mammor har kanske varit ”lätta på foten” som jag har hört vissa äldre människor säga om människohonor som inte riktigt bryr sig om vem som blir pappor till deras barn. Men det är ju mänskliga problem som vi hundar inte behöver bry oss om. Alltså en av fördelarna med att inte vara människa.

Att vara son av en selectionee innebär att man måste uppföra sig på ett värdigt sätt. Jag har hört att människor som reser runt i världen skickar sina barn till ett ställe som heter Lundsberg eller Sigtuna s.k. privatskolor. Där får barnen lära sig att alltid visa att de har utvalda föräldrar. I mitt distrikt, och om man är hund, skall man gå hos Jeppe Strid om man vill göra intryck på någon. Det är ungefär som Lundsberg tror jag. Inget daltande och ingen lek. Jag träffade en hund som gick hans program, men honom kunde man nästan inte prata med. Hans människa sade att han inte fick leka med andra hundar. Han skulle lära sig att släcka ut sitt sociala beteende. Som tur är tycker Lena att man skall få vara barn och leka och ha roligt. Jag går också i skolan, hos en lärare som heter Eva. Man kan säga att det är en mångkulturell skola som man kan jämföra med en vanlig svensk grundskola. Många raser och en del är inte ens renrasiga. Tur för dem, för de slipper utställningar. På lördag har jag nästa lektion. Då skall jag visa att jag kan sitta riktigt. Jag har nämligen en tendens att hänga på Lenas ben och så sitter jag lite snett och tar det för lång tid så lägger jag mig. Att sitta har liksom aldrig varit min grej. Men som sagt, med en pappa som min måste man väl lära sig att sitta med rak rygg och alla tassarna på marken. Nu skall jag ta en paus och bita lite på min pipälg.

Reflexion från min plats under bordet

Egentligen händer det inte så mycket just nu. Livet liksom rullar på och man får tid att reflektera kring små och till synes obetydliga händelser i tillvaron. Som rubriken antyder har jag min plats under köksbordet. Ingen har tvingat mig att ligga där, jag har själv valt denna något undanskymda men mycket behagliga plats. I och för sig har det blivit trångt ibland eftersom det bor många människor i hemmet just nu och de envisas med att ha fötterna just på min plats. Det konstiga är också att Majken har valt samma plats och då blir det besvärligt. Hon är ju så vansinnigt gammal och dessutom flicka, så jag måste överlåta platsen till henne när hon är på besök. Hon är pecis som en sorts människa som man ofta ser på tåget och som har grå kappa och hatt och som alltid tittar uppfordrande på Lena och menar att jag skall flyttas och helst försvinna från jordens yta för att hon skall få plats med sina brunstrumpsbeklädda ben och sina stora väskor. Majken besöker mig gärna, men jag tror inte att hon kommer för att träffa mig utan för att se om jag har några ben som hon kan gnaga på. Det skulle faktiskt kännas bättre om hon sade det till mig så att jag kunde berätta för henne att jag vill ha benen för mig själv.

Min människa säger till mig att man skall vara generös vad nu det betyder. Det är sådant som jag funderar på under bordet. Jag har flera gånger observerat hur människor gör när de är generösa. De vill alltid ha något i utbyte av sin godhet. Jag får t.ex. ofta något gott av Lena och det kan se ut som om hon är väldigt generös, men jag har förstått att hon vill ha något tillbaka. Hon vill att jag skall gå fint i koppel och inte dra iväg åt mitt eget håll, att jag skall vara snäll och duktig när jag lämnas ensam, att jag skall sitta på befallning och massor med andra saker. Jag har genomskådat alltihop men jag säger ingenting för jag gillar ju godis och förresten gör jag för det mesta som jag själv vill iallafall och när jag någon gång gör som Lena vill blir hon jätteglad och ger mig mycket godis. Ja, så går det alltså till att leva i grupp. Lite godis här och där om man gör som den andre vill. När vi hundar talar med varandra har vi ett rakare språk. Jag låter t.ex. inte Majken äta min mat om jag själv vill ha den. Hon kastar sig över min matskål när hon kommer hit och jag vet det så jag håller mig i närheten så att jag kan tala om för henne att det är förbjudet. Jag gör ju förstås själv likadant när jag kommer hem till Peppe och Sandro, mina bästa vänner. Kastar mig över deras matskålar och konstigt nog låter de mig äta. Deras människa Berit säger att de inte är så intresserade av mat. Konstigt. Jag har förstått att det där med mat är trendigt just nu och de människor jag känner pratar ofta om mat så det är väl något vi har gemensamt. Det man ofta hör från platsen under bordet är förstås vad man som människa inte kan äta. Jag har förstått att människor blir tjocka om de äter. Sådant tänker vi hundar aldrig på. Själv äter jag verkligen allt. Lena kallar mig ibland för dammsugare eller soptunna och det får hon gärna göra. Jag bryr mig inte. Nu har jag inte tid att reflektera mera för denna gången men jag återkommer.