Om dofter och om att vara svart

Nu är det faktikt inte roligt att vara svart och hårig. Det känns som om ingen förstår mig. Lena envisas med att släpa ut mig på promenader trots att jag mycket tydligt talar om att jag inte vill gå ut. Åtminstone inte någonstans där det inte finns vatten.

Vi har en lugn sommar, Lena och jag. Vi bara är, som Lena säger. Det kanske är trevligt att bara vara när man är människa, men det är tråkigt när man är hund. Lena kan ju läsa böcker och lyssna på radio, men det är inte riktigt saker som passar mig. Vill gärna leka med min boll, men då är det ingen som orkar. Folk bara sitter och sitter. Idag träffade vi Hedvig på vår morgonpromenad. Bra, tänkte jag och hoppades på att få leka en stund. Det regnade dessutom så allt var som gjort för lek. Men nej, så blev det inte. Hedvig hade skällt på några andra hundar så hon fick inte vara lös. Hedvig är, kan man säga, inte riktigt pålitlig när hennes människa säger ”hit”. Då stänger Hedvig ibland sina öron och ser ut som om hon var döv. Hedvig älskar att jaga kaniner och allt annat som rör sig fort. Jag tycker också att det är roligt, men jag tror inte att jag har samma sorts lust som Hedvig har. Hon vill fånga kaninerna, men det vill inte jag. Om kaninen stannar, så stannar jag också. Och för det mesta kommer jag när Lena ropar på mig. Jag är faktiskt lite orolig att Lena skall försvinna. Tycker inte om att vara ute helt på egen hand. Så är det här hemma också. Jag vill helst inte ligga ensam ute på gården.

Någonting som är verkligen jobbigt är kyrkklockor. Ni vet sådana där stora saker som hänger och slänger och som låter förskräckligt. Flera gånger varje dag låter de och varje gång blir jag lika frustrerad. Lena har märkt att jag börjar morra strax innan klockorna börjar slå. Hon förstår inte hur det går till. Hon fattar inte hur suveräna vi hundar är. Åtminstone när det gäller ljud och dofter. Förresten luktar det alldeles förskräckligt ibland i vår trappuppgång. Lena säger att det är killarna som bor här, som har hällt på sig saker som skall lukta gott. Det gör människor för att göra sig attraktiva. Själv skulle jag aldrig gå i närheten av en sådan person om jag inte tvingades. Jag skulle nog säga att de stinker. Men så är det, vi har olika preferenser när det gäller dofter. Varje gång någon männsiska sätter sig i Lenas bil påtalar de att det luktar hund i bilen. Och…… säger jag. Man kan liksom höra på tonfallet att de inte tycker att det luktar gott. I sådana situationer säger Lena sällan något. Möjligen säger hon att hon inte känner någon lukt eftersom hon har så dåligt luktsinne, och det tycker jag att hon skall vara mycket glad för. Ni skulle bara veta allt som jag inte säger om att det luktar människa i bilen.

Nu när det är sommar är det många som tittar medlidsamt på mig och säger till Lena ”kan Du inte klippa honom, den stackarn, tänk att vara så svart och långhårig i denna värmen och förresten, ser han något överhuvudtaget”. Jag hör att Lena suckar lätt. Hon har hört detta många gånger. Ibland säger hon att ”han vill inte se för han tycker att människor är så fula”. Så säger hon när hon är irriterad. Om hon inte är irriterad säger hon att ”han känner sig så feminin med tofs, så han föredrar att se lite sämre” eller att ”han ser alldeles utmärkt allt som är värt att se”. När det gäller min päls så förklarar Lena att jag känner mig helt bekväm i min päls och hur skulle det se ut i utställningsringen om jag var kortklippt. Risken när hon säger så, är att hon drar på sig en liten diskussion om utställningars vara eller inte vara, men Lena verkar vara bra på att avsluta samtal som hon inte vill fortsätta. Själv står jag bara med hängande huvud och vill fortsätta min promenad. Ibland kan Lena använda mitt kroppsliga uttryck för att ursäkta sig och gå vidare. Något som är väldigt positivt är att mörka människor gillar mig. Innan Lena fick mig ville hon att jag skulle heta Hassan. Hon kände på sig att jag skulle klä i det namnet. Vissa personer sade då till henne ”Du är inte klok, tänk på alla muslimer som heter Hassan och Du skall veta att de inte gillar hundar”. Så det blev något i stil med Hassan, Assar alltså. Nu när Lena möter personer som ser ut att heta Hassan, frågar de alltid ”vad heter hunden”. Lena säger att han heter ASSAR. Hon säger det klart och tydligt för att det inte skall bli några missförstånd. ”Ah, han heter Hassan, fin hund, fint namn, hej Hassan”. Lena säger inget förrän vi går därifrån och jag har blivit fotograferad tillsammans med den som frågade. Då säger hon, kom nu Hassan så går vi hem.

Explore posts in the same categories: Uncategorized

2 kommentarer på “Om dofter och om att vara svart”

  1. Elin-Louise Says:

    Vilken fin blogg du har Lena. Eller förlåt, vilken fin blogg ASSAR har. 🙂
    Stor krram Elin-Louise

    • assarb Says:

      Tack Elin-Louise!
      Har inte bloggat på flera år och glömt lösenord och annat tjafs man måste komma ihåg. Nu har jag lyckats komma in igen och tänkte fortsätta blogga när jag får tid.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: