Rapport från en sommar

Nu har snart hela sommaren gått. Ganska skönt tycker jag. Det där med sol och värme är ingenting för mig. Lena och Julia (min mänskostorasyster) packade in oss i bilen en dag och körde i evigheter. Vi skulle ha semester. När vi äntligen hade kört färdigt var vi i Malung. Jag kände genast igen stället och jag kan säga att det var inte de bästa av minnen som dök upp. Inte för att det är något fel på själva stället, men det de gör där. Så fort man kom ur bilen såg man de där människorna som alla har svarta konstiga långsmala ryggsäckar. De går fram och tillbaka, alltid med ryggsäcken på ryggen. När de står still spelar de. Det gnäller förskräckligt överallt. Inte ens i buskarna är det tyst. Ja, sådär höll det på i en hel vecka och inte nog med att de spelade, det var hela tiden fruktansvärt varmt och inte en enda hund som man kunde leka med. De där fiolmänniskorna verkar inte vara speciellt intresserade av hundar. Vid flera tillfällen hörde jag talas om att vissa av de var så allergiska att de kunde dö om t.ex. jag bara hade vistats på ett ställe där de sedan råkade passera. Ja, stackars människor säger jag bara. Jag har aldrig hört talas om någon hund som varit allergisk mot människor. Och tur är väl det, för ingen skulle förmodligen ha trott oss om så hade varit fallet.

Äntligen var fiolveckan slut och vi åkte därifrån efter att Lena totalstädat rummet vi bott i. Efter städningen fick jag inte sätta min fot därinne, utan fick ligga i bilen och vänta på att vi skulle köra. Det gjorde jag gärna. Vi lämnade Julia i Mora, för hon skulle åka hem. Därefter körde vi en liten bit till och sedan började min semester. Lena öppnade bildörren och jag fick utan koppel springa rakt ut. Där stod Hilma! Jag hade ju inte träffat henne på flera månader så jag blev lite blyg. Lade mig ner och låg alldeles stilla. Sedan smög jag (leopardstil) sakta framåt och Hilma kan inte ha känt igen mig. Hon visade tänderna och talade om för mig att detta var hennes hem och att jag skulle ta det väldigt lugnt och inte tro att jag fick gå som jag ville. Hon var totalt förändrad. Jag har hört att Lena och Irene (Hilmas människa) talat om att Hilma har löpt en gång nu men inte trodde jag att hon skulle bli tant bara sådär fort. Tänk om hon plötsligt blivit jättevuxen och inte har lust att leka mer. Det är sådant som jag tycker är tråkigt med tjejer. De blir helt personlighetsförändrade när de tror att de är stora, och då går de bara omkring och gör ingenting eller sitter någonstans och tänker på hemliga saker. Och inte vill de att man uppvaktar dem heller. Gör man det så bits de.  O.k. jag försökte uppföra mig så bra som möjligt och efter några åthutningar fick jag gå in. Sedan blev Hilma snäll och alldeles som vanligt och vi började leka. Efter en stunds lek gick vi ner till sjön Siljan och jag kastade mig ut i vattnet och lade mig. Bara mitt huvud stack upp ovanför vattnet. Där låg jag länge och det var fantastiskt. Lena och Irene gick sakta ut i vattnet. I början blev jag orolig när de gick för långt ut och kände då mitt ansvar att få in dem mot stranden igen. Detta gjorde att jag gång på gång tvingades simma ut och hämta dem. Efter en stund förstod jag att de kunde klara sig själva och att de faktiskt också kunde simma även om de inte simmade på samma sätt som jag gör. Sedan var det så alla dagar vi var hos dem. Jag badade jättemycket och gick långa promenader i skogen. Hilma tycker om att jaga, men det vill inte jag. Jag vill helst se dem jag har gått ut tillsammans med, hela tiden. Ibland försvann Hilma långt iväg, men hon kom alltid tillbaka efter en stund.

Så kom den dagen vi skulle åka hem. Det kändes sorgligt. Man liksom märker att ingen är riktigt glad. Hilma låg kvar i sin säng och morrade, men jag tror inte att hon var arg. Det var nog hennes sätt att visa att hon var ledsen. Lena har lärt mig att man ibland visar känslor på lite annorlunda sätt. Jag brukar t.ex. bita henne när jag är riktigt glad. På hemvägen skulle vi hälsa på hos Kim (min barnmorska), min syster och min biologiska mamma. Vi körde långt och på slutet var det ganska krokiga vägar. Eftersom jag fortfarande är lite åksjuk mådde jag faktiskt ganska illa en stund. Men så var vi äntligen framme. Kim mötte oss och hade med sig en liten kille som bara skällde på mig hela tiden. Sådant är jobbigt speciellt när man mår illa, så jag blev ganska sur på honom. Vi gick en liten promenad och sedan började det regna förfärligt mycket så jag fick varken träffa min syster eller min mamma. Men de är ju tjejer så jag anar hur det skulle ha gått om vi mötts. De är likadana allihop, så förmodligen hade jag mest fått se deras tänder. Lena gick in till Kim, men jag fick ligga i bilen och vänta. Sedan körde vi hela vägen hem till Lund i storm och ösregn. Detta gjorde att jag inte fick gå ut ur bilen någon gång på hela vägen.

Nu har vi kommit hem igen och allt är som vanligt. Lena och jag går till parken, leker med bollen, går långa promenader och jag ligger på gården och funderar på livet. Igår var det stora konstiga djur i parken på ”min” gräsmatta. Lena sade att det var kameler. De jobbade på en cirkus och hade tur som fick ta en paus i parken. Som tur är hade de försvunnit idag. Snart skall jag börja på någon sorts kurs igen. Lena tappar aldrig hoppet om att jag kan bli lydig. Men låt henne hålla på. Det är iallafall ganska kul på de där kurserna.

Explore posts in the same categories: Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: