Ett år med Assar

hundar-009-liten.jpgJag känner som Assars människa att jag vill komma till tals här. Idag är det ett år sedan Assar kom in i mitt liv. Jag hade ju såklart följt honom ändå sedan födelsen på hans kennel Don Fido´s hemsida och också träffat honom när han var fyra veckor gammal. Det var en spännande resa från det första telefonsamtalet med Kim på Don Fido´s.

Att efter min förra briard Mollbergs död lyfta telefonluren och ringa en kennel var ett stort steg. Mollberg dog den 23 juli 2006 och jag kontaktade Kim någon gång i september samma år. Känslan av att svika en gammal älskad vän genom att bara kunna tänka på att skaffa en ny hund fanns såklart. Mollberg som varit min allra bästa vän i tolv långa år. Skulle det någonsin vara möjligt att kunna älska en ny hund? Om det skulle gå så var jag helt säker på att det måste vara en briard. Jag köpte min första hund när jag var 13 år och har haft hund alltsedan dess och nu är jag ju, som Ni som läser denna blogg vet, snart pensionär. Anledningen till att jag bestämde mig för en briard var att jag tillsammans med mina barn hade sett ett barnprogram som hette Ebba och Didrik. I den serien figurerade en hund, som jag utan att veta vad det var för sort, bestämde mig för att en sådan hund skall jag ha. Jag införskaffade en uppfödarkalender och bläddrade tills jag hittade en likadan som i serien. Detta var 1994. Jag ringde några uppfödare och hamnade efter några samtal hos Gunilla Skallman på Carnac´s kennel. Hon hade åtta leveransklara valpar utan några köpare. Jag och min dotter åkte dit och först fick vi träffa hennes vuxna hundar. Jag skall aldrig glömma när hon öppnade dörren och tre giganter hälsade mig välkommen. Jag visste direkt att jag kommit rätt. När hon sedan släppte ut åtta förtjusande briardbebisar uppstod den enorma kärlek som jag alltsedan den dagen har känt till briarden. Jag var ju tvungen att välja och det dröjde inte länge förrän jag såg honom som skulle bli min älskade Mollberg.

Mollberg var fawnfärgad och när han gick bort kände jag att jag nog skulle ha en svart briard efter honom. Jag var så rädd för att jag skulle jämföra den nye med världens vackraste och snällaste fawnfärgade briard. Alltså, jag ringde till Kim, efter att ha besökt briarklubbens valplista, kennelklubbens register och diverse hemsidor. Jag hade förälskat mig i Hocky och Humlan och kände att jag ville ha en valp efter dessa två. Efter första samtalet med Kim kändes det betydligt lättare att börja planera för en ny valp. Jag pratade också med Mollberg och jag var säker på att han skulle förstå. Humlan skulle löpa under hösten och jag väntade och väntade för hon höll mig på sträckbänken under någon månad, men så äntligen en dag såg jag på hemsidan att nu var det dags. Jag följde med spänning hela processen och när det skulle göras ultraljud var det som när man på min tid gick till apoteket med sitt urinprov för att någon timme senare få veta om man var gravid.  

Den 28/12 2006 hade jag och min dotter varit ute på stan (förmodligen på rea) och när vi kom hem och kollade i datorn så hade det börjat hända. Sedan satt jag där hela tiden och följde med spänning hela Humlans förlossning. Nästan först kom det ut en liten svart pojke och jag tänkte att det kommer säkert fler svarta pojkar. Nu gjorde det inte det och jag visste att Hockys uppfödare skulle välja valp allra först och därför kunde jag inte vara säker på att han var min, den lille svarte. Efter fyra långa veckor åkte jag en lördag med tåget från Lund till Nyköping. Kims mycket trevliga man Johan och deras dotter Lisa mötte mig vid stationen. Valparna var helt ljuvliga och jag skulle utan tvekan kunnat ta med alla hem. Efter några timmar i Nyköping var det åter dags att åka hem.

Tågresan hem pendlade jag mellan glädje och sorg. Detta var första gången jag fick riktig närkontakt med briarder efter Mollbergs död och detta aktualiserade sorgen och saknaden efter honom, samtidigt som det väckte längtan och nyfikenhet efter en ny liten varm hårig varelse med sylvassa tänder. Mycket motstridiga känslor. Väl hemma igen fick jag vänta ytterligare ett dygn och sedan ringde äntligen Kim och berättade att nu var han bara min, han den lille svarte. Nu var jag tvungen att bestämma mig för vad han skulle heta. Efter många om och men och konfererande med barnen enades vi om att han skulle heta Assar. Dels efter min favoritserie och också efter en skånsk spelman som hette Assar. Denne Assars son är en av mina vänner och eftersom hans pappa Assar dog för något år sedan, ringde jag upp sonen Staffan och frågade honom om han tyckte att det var ok. att min hund fick heta Assar. Staffan tyckte att det kändes hedrande (han är själv stor hundälskare) och tyckte då att han väl kunde heta Assar Bengtsson, efter hans pappa. Därför heter han Assar Bengtsson, men kallas bara för Assar sådär till vardags. Efter ytterligare fyra nästan outhärdliga veckor var det dags för den stora dagen då vi skulle hämta hem Assar. Två av mina barn, Erik och Julia skulle följa med. Den 22 februari var det snöstorm här i Skåne och den 23 skulle vi börja resan för att stanna en natt hos min bror i Varnhem. Så var det äntligen den 24/2. Upp tidigt på morgonen och så började vår resa till Nyköping och Tallholm. På isiga vägar tog vi oss fram och blev väl mottagna. Efter någon timme var då den känsliga stunden inne. Jag tog fram det lilla röda! halsbandet som jag köpt och satte det på Assar. (Efter att ha fått barn på 70-talet fick man lära sig att både pojkar och flickor kan ha rött. Erik hade ibland rosa mössa, men det vet han som tur är inte om). Jag tänkte att det var vackert med ett rött halsband till en liten kolsvart hund. Jag vågade inte titta på de andra valparna och knappt på Kim för då hade jag börjat gråta. Så tog vi lille Assar ifrån hans kända värld och hans trygghet och så bar det iväg ut i det stora okända. Resan tog lång tid eftersom vi möttes av en ny snöstorm på hemvägen. Efter tio timmar i bilen med en liten Assar som ömsom sov och ömsom kräktes så var vi äntligen hemma. Assar sov första natten tillsammans med Julia på en madrass på golvet.

Nu har det gått ett helt år. Min lille Assar har blivit en stor pojke som är 67 cm hög och just nu väger 39 kg. Man skulle kunna beskriva honom som en liten buspojke med ett stort och varmt hjärta. Assar älskar att vara nära och sitter gärna på sängkanten med benen på golvet och småpratar lite med den som ligger i sängen. Eller kommer han i flygande fläng in till mig när jag sitter och tittar på TV och slår sina framben runt min hals och ger mig en blöt puss. Vardagarna tillbringar vi tillsammans på familjerådgivningen i Ystad och Assar är en mycket duktig terapeut. Han vet alltid vems fötter han skall värma och har stor förståelse för alla konstiga mänskliga problem. Kort sagt, Assar är en fantastisk vän och en rolig kompis som ofta gör mig glad. Jag håller gärna med Yrsa Stenius som säger att hon mycket väl kan leva utan en karl, men aldrig utan en tax. För mig gäller detsamma när det gäller det där med karlar, men aldrig utan en briard. Just nu bor Assars människostorebror Olof hemma hos oss och varje kväll när vi kommer hem ligger Assar uppochner i hans säng och tar igen sig efter dagens slit.

I och med Assar har jag ju kommit i kontakt med Kims och Don Fido´s fantastiska hemsida. Detta har lett till en sorts missbruk som innebär att jag flera gånger om dagen måste gå in och titta vad som händer där borta på Tallholm. Jag tror inte att jag är ensam. Eftersom allt missbruk skall vara anonymt så får vi som är drabbade kalla oss anonyma Don Fidoister (ADF) och kanske träffas och delta i ett tolvstegsprogram om missbruket blir för svårt.

Just nu ligger Assar och vilar efter att ha lekt med sin kompis Loke. Själv har jag tittat på Will-mer gänget. Sist vill jag säga Tack Kim för förtroendet. Han är underbar min lille Assar.

Explore posts in the same categories: Uncategorized

3 kommentarer på “Ett år med Assar”

  1. Inger Aparicio Says:

    Hej Assar Bengtson, Vill tacka så mycket för senast! Jag hoppas att du är i full gång och förbereder dej för ditt medlemsskap i Visans Vänner. Du är ju som bekant på tapeten för att bli den första fyrfota hedersmedlemmen iföreningen. Ja, du hörde kanske inte när det föreslogs på mötet i söndags hemma hos dej. Du var kanske lite upptagen med att vila dej efter allt slit och släp som jag har förstått att du har varje dag. Ja, hur som helst Assar Bengtsson, så är detta på G som man ju sägernu för tiden så det är bara en tidsfråga när det blir av. Kan du nån Evert Taube, förresten? Jasså inte, ja då får det väl bli en Dan Andersson då för DET kan du väl eftersom din människa är en Dan Andersson fantast. Du ska väl på utställning pnästa söndag tycker jag mej minnas? Var nu inte för tjusig och för duktig för vi behöver din människa hos oss kl. 16.00, bara så du vet! Ha en bra vecka och hälsa din m’nniska så gott.


  2. Oj! Så fint du skriver om Mollberg… och tack för fina ord om oss! Som vanligt väldig trevligt att gå in på din Blogg och läsa.
    JAG tänkte bara skryta !!! Jag har tagit mig i kragen och beställt tid för hd-röntgen på syster Frisco…. efter påsk! Ge den store brodern en blöt puss på hans fina näsa

  3. ANki o Bono Says:

    Vad jag känner igen mig i texten! Ganska många år efter Laban, min svarta Don Fidogosse, så kom jag ner till KIm och möter Pluto, Labans gamle bror i grinden. Det glömmer jag aldrig, en sån fin hund. …och så blev det Bono som jag höll tummarna för att det skulle bli sedan han föddes. Och nu ligger han här och psykar mig för maten står på bänken och väntar… Ett stoooooort grattis till CK! WOW!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: