Om självkännedom

assar-och-hans-vanner-442-redigerad.jpgassar-och-hans-vanner-442-redigerad.jpgNu var det länge sedan jag skrev. Vet inte riktigt vad det beror på, men det har liksom inte varit läge. Kanske beror det på min sekreterare eller på vädret. När Lena och jag är ute på promenad och hon möter någon annan människa så hör jag att de alltid först talar om vädret, speciellt när det enl. mänsklig definition är dåligt väder, och dåligt är det när det regnar. Själv tycker jag mycket om regn eftersom det då finns många små vattensamlingar att lägga sig i om man t.ex. blivit för varm. Vi har lite olika preferenser jag och människorna men jag har förstått att allt elände kan skyllas på vädret eller iallafall på något eller någon utomstående. M.a.o. ingenting som blivit fel beror på mig och det känns ju lugnt och betryggande.

För övrigt har det inte hänt så mycket i mitt liv den senaste tiden. Peppe och Sandro har jag inte sett på flera veckor och igår när jag gick förbi deras hus fick jag inte gå in och leka med dem trots att de sa att de ville leka med mig. Allt beror på att deras människor har byggt om sitt kök. Det där med köksrenoveringar verkar vara ett elände värre än vädret. När jag hjälper Lena på jobbet hör jag ofta att de som kommer säger att alla problem började när de byggde om sitt kök. Tur att Lena byggde om köket innan jag föddes för annars vet man inte vad som kunnat hända. Hur som helst så har Lena sagt att jag skall få leka med dem igen när deras kök är färdigt.

Som jag skrev tidigare så tycker Lena att jag är förfärligt jobbig när hon och jag går på promenader och jag måste ha koppel. Ärligt talat så förstår jag inte riktigt vad hon menar. Jag tycker själv att jag är en alldeles fantastiskt snäll och tillmötesgående briard som alltid försöker göra mitt bästa. Att jag har lite bråttom när vi skall gå till parken måste väl Lena förstå och varför är det jag som skall anpassa mig efter hennes tempo hela tiden. Jag tycker att hon istället skulle vara tacksam för att jag vill göra allting så fort som möjligt. Tänk vad långt vi skulle hinna om jag fick bestämma takten. Lena säger att hon just nu är evigt tacksam för klimatförändringen, vilket ju kan låta lite besynnerligt inte minst med tanke på de stackars isbjörnarna som snart är hemlösa. Undrar förresten vad deras ”Aluma” skall heta? Men jag vet vad hon menar. Hon är glad för att det inte är halt. En dag för några veckor sedan var det halt och Lena var tvungen att köpa något att sätta under skorna för att hon överhuvudtaget skulle kunna gå ut med mig. Själv hade jag ju som vanligt inte några problem. Det är så nästan hela tiden att jag inte riktigt ser de problem som Lena ser och frågan är vem som skall definiera vad som är ett problem. Jag försöker lära Lena att se lite mer positivt på svåra situationer och för det mesta lyckas jag faktiskt. Lena tycker förståss själv att hon är en pragmatisk och alltigenom positiv person. Hon menar att det är förutsättningen för att leva ihop med en briard, men allt är ju relativt och vi två har inte alltid samma åsikter om hur vi ser på oss själva.

Från min nästan osynliga position på golvet i vårt kök finns det rika tillfällen att ostört ta del av alla de diskussioner som förs där. Lena och Majkens människa Eva pratar väldigt ofta om politik. Politik är något ytterst mänskligt. Enligt mitt sätt att se det handlar det egentligen bara om pengar och det är ju något som vi hundar inte är så intresserade av. Lena och Eva tycker precis likadant om politik så de blir aldrig ovänner, men ibland kommer en människa som heter Lasse och han tycker på ett helt annat sätt. Då blir det fart i köket. Jag har förstått att politik också handlar om olika riktningar som t.ex. vänster och höger. Precis som jag skrev tidigare att jag hört talas om en Mohammed, så är det nu en människa som kallas Reinfeldt som det ofta pratas om. Eva säger att det är stor lycka att Majken inte är en människa, för då hade hon nog inte levt nu när den där Reinfeldt bestämmer. Han tycker nämligen enl. Lena och Eva att man kan jobba hela tiden och tror inte på att man kan bli sjuk och behöva bli omhändertagen ibland.  Så om Majken hade varit en människa hade hon varit tvungen att gå till sitt jobb trots att hon har ont i benet och är över 90 år och det förstår ju vem som helst att det skulle inte ha gått. Men som sagt, vi hundar är undantagna dessa konstiga regler. Vi kan bo kvar där vi bor även om vi råkar bli arbetslösa och det gör att man kan känna sig trygg. När de har sina politiska diskussioner hör jag ofta att de pratar om solidaritet. Det betyder att man delar med sig av det man har. Då håller jag för öronen, för om sanningen skall fram så är jag inte så bra på det där med att dela med mig, så det är nog tur att jag slipper vara med i diskussionerna och helt kan ägna mig åt mitt tuggben och se ut som en hund.

Explore posts in the same categories: Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: