Om dofter och om att vara svart

Nu är det faktikt inte roligt att vara svart och hårig. Det känns som om ingen förstår mig. Lena envisas med att släpa ut mig på promenader trots att jag mycket tydligt talar om att jag inte vill gå ut. Åtminstone inte någonstans där det inte finns vatten.

Vi har en lugn sommar, Lena och jag. Vi bara är, som Lena säger. Det kanske är trevligt att bara vara när man är människa, men det är tråkigt när man är hund. Lena kan ju läsa böcker och lyssna på radio, men det är inte riktigt saker som passar mig. Vill gärna leka med min boll, men då är det ingen som orkar. Folk bara sitter och sitter. Idag träffade vi Hedvig på vår morgonpromenad. Bra, tänkte jag och hoppades på att få leka en stund. Det regnade dessutom så allt var som gjort för lek. Men nej, så blev det inte. Hedvig hade skällt på några andra hundar så hon fick inte vara lös. Hedvig är, kan man säga, inte riktigt pålitlig när hennes människa säger ”hit”. Då stänger Hedvig ibland sina öron och ser ut som om hon var döv. Hedvig älskar att jaga kaniner och allt annat som rör sig fort. Jag tycker också att det är roligt, men jag tror inte att jag har samma sorts lust som Hedvig har. Hon vill fånga kaninerna, men det vill inte jag. Om kaninen stannar, så stannar jag också. Och för det mesta kommer jag när Lena ropar på mig. Jag är faktiskt lite orolig att Lena skall försvinna. Tycker inte om att vara ute helt på egen hand. Så är det här hemma också. Jag vill helst inte ligga ensam ute på gården.

Någonting som är verkligen jobbigt är kyrkklockor. Ni vet sådana där stora saker som hänger och slänger och som låter förskräckligt. Flera gånger varje dag låter de och varje gång blir jag lika frustrerad. Lena har märkt att jag börjar morra strax innan klockorna börjar slå. Hon förstår inte hur det går till. Hon fattar inte hur suveräna vi hundar är. Åtminstone när det gäller ljud och dofter. Förresten luktar det alldeles förskräckligt ibland i vår trappuppgång. Lena säger att det är killarna som bor här, som har hällt på sig saker som skall lukta gott. Det gör människor för att göra sig attraktiva. Själv skulle jag aldrig gå i närheten av en sådan person om jag inte tvingades. Jag skulle nog säga att de stinker. Men så är det, vi har olika preferenser när det gäller dofter. Varje gång någon männsiska sätter sig i Lenas bil påtalar de att det luktar hund i bilen. Och…… säger jag. Man kan liksom höra på tonfallet att de inte tycker att det luktar gott. I sådana situationer säger Lena sällan något. Möjligen säger hon att hon inte känner någon lukt eftersom hon har så dåligt luktsinne, och det tycker jag att hon skall vara mycket glad för. Ni skulle bara veta allt som jag inte säger om att det luktar människa i bilen.

Nu när det är sommar är det många som tittar medlidsamt på mig och säger till Lena ”kan Du inte klippa honom, den stackarn, tänk att vara så svart och långhårig i denna värmen och förresten, ser han något överhuvudtaget”. Jag hör att Lena suckar lätt. Hon har hört detta många gånger. Ibland säger hon att ”han vill inte se för han tycker att människor är så fula”. Så säger hon när hon är irriterad. Om hon inte är irriterad säger hon att ”han känner sig så feminin med tofs, så han föredrar att se lite sämre” eller att ”han ser alldeles utmärkt allt som är värt att se”. När det gäller min päls så förklarar Lena att jag känner mig helt bekväm i min päls och hur skulle det se ut i utställningsringen om jag var kortklippt. Risken när hon säger så, är att hon drar på sig en liten diskussion om utställningars vara eller inte vara, men Lena verkar vara bra på att avsluta samtal som hon inte vill fortsätta. Själv står jag bara med hängande huvud och vill fortsätta min promenad. Ibland kan Lena använda mitt kroppsliga uttryck för att ursäkta sig och gå vidare. Något som är väldigt positivt är att mörka människor gillar mig. Innan Lena fick mig ville hon att jag skulle heta Hassan. Hon kände på sig att jag skulle klä i det namnet. Vissa personer sade då till henne ”Du är inte klok, tänk på alla muslimer som heter Hassan och Du skall veta att de inte gillar hundar”. Så det blev något i stil med Hassan, Assar alltså. Nu när Lena möter personer som ser ut att heta Hassan, frågar de alltid ”vad heter hunden”. Lena säger att han heter ASSAR. Hon säger det klart och tydligt för att det inte skall bli några missförstånd. ”Ah, han heter Hassan, fin hund, fint namn, hej Hassan”. Lena säger inget förrän vi går därifrån och jag har blivit fotograferad tillsammans med den som frågade. Då säger hon, kom nu Hassan så går vi hem.

Tre år med Assar

Nu har det gått hela tre år sedan jag hämtade min lille Assar. Det var snöstorm den gången och man kan säga att vädret är sig likt. Efter tre år har man lärt känna varandra ganska bra och Assar har utvecklat sin personlighet. Det är ju ofrånkomligt att jag  ibland jämför Assar med Mollberg. Inte alls på något värderande sätt. Ju äldre jag blir dess mer förstår jag hur lika vi är varandra oavsett vilken sorts djur vi är, och att de personligheter som vi människor har också på ett tydligt sätt kommer fram hos våra hundar. Kanske ännu tydligare hos hundarna än hos oss människor. Och mer ärligt. Människan är ju som bekant det enda djuret som kan säga en sak och mena en annan och det är det som gör det så svårt ibland att umgås med människor. Vårt språk är vår stora utvecklingspotential, men samtidigt vårt stora hinder. Vi missuppfattar varandra och tolkar det vi hör efter vårt eget huvud och våra egna erfarenheter. Hundar tolkar sällan fel. De säger det de vill säga, och vet vad vi menar även om vi försöker dölja det ibland. Assar har en mycket intuitiv personlighet. Han försöker alltid ta reda på hur saker och ting förhåller sig på riktigt. Honom lurar man inte med smicker. Han är inte världens modigaste hund och behöver ha lite kontroll över saker och ting som händer runt honom. Som häromdagen t.ex. Någon hade byggt en stor snögubbe i parken. När vi kom i mörkret och denna vita varelse plötsligt dök upp blev Assar först väldigt rädd. Men nu har han en erfarenhet som han tog nytta av. Han tittade på mig och läste omedelbart av att jag inte var rädd och då vågade han, visserligen med någon fördröjning och ett hotfullt morrande, närma sig gubben. Efter att ha gått runt densamma några varv kunde han koppla av och vi kunde fortsätta promenaden. Han är oerhört empatisk och har hjälpt många ledsna personer i mycket svåra stunder. Om han hade kunnat prata hade han varit en utmärkt handledare i mitt jobb, och det är han faktiskt ändå om man bara ger sig tid att läsa av hans kroppsspråk. Jag skulle önska att vi människor slutade förlita oss på enbart orden och började läsa av varandra kroppsligt  istället. Allting skulle bli mycket enklare då. Jag brukar skoja och säga att medan Mollberg var en elegant herre med hatt och blanka skor så är Assar en helt annan sort. Jag ser en kille med nedhasade jeans, lite kedjor här och där och en sådan där yllemössa som nästan går ner över ögonen. Någon har sagt att han är en sådan som bara en mor kan älska. Han är lite stökig ibland för han vill så gärna bli sedd, men i gengäld ser han alla runtomkring sig och försöker alltid göra sitt bästa för att de skall vara glada och nöjda. Efter tre år tillsammans börjar man känna den där djupa och innerliga kärleken och just när jag skriver dyker känslan upp att de här tre åren har gått alldeles för fort och jag vågar inte fortsätta tanken…………..

I svininfluensans tid

När man är hund måste man vänja sig vid att det egentligen är få ställen där man är välkommen. Speciellt regniga dagar om man är briard. När Lena blir bjuden på fest brukar hon alltid fråga om hon får ta med mig. Sedan hör jag att hon säger ”nej, jag förstår” eller ”det ordnar sig säkert ändå” eller ”då får han stanna hemma”. Det värsta är när hon säger det där sista. Jag tycker att det är så tråkigt att vara ensam hemma. Nu har det kommit något som heter svininfluensa och som gör att människorna får känna hur det känns att sällan vara välkommen. Alla har börjat se skrämda ut och om någon nyser blir det alldeles tomt runt den personen. Och att ta på någon annan person är inte att tänka på. Människor brukar ta varann i hand när de hälsar på varandra. Det vågar ingen göra nu och om de skulle göra detta tar de genast upp en liten flaska ur sin väska och sedan häller de ut något som luktar förfärligt över sina händer. Det kallas handsprit och nu stinker hela världen av denna handsprit. På Lenas jobb vill de som besöker oss att det skall finnas handsprit på toaletten. Lena gick till apoteket för att köpa handsprit, men allt var slut. Människan på apoteket talade om för Lena att det skulle komma mer handsprit klockan två nästa dag. Lena gick till apoteket nästa dag klockan 3, men då var allt slut igen.  Däremot blir jag väldigt vänligt bemött av alla som kommer. Mig vågar de vara nära för jag tror inte att hundar kan få svininfluensa.

Nu har det gått en tid och de flesta har vaccinerat sig mot denna svinpest. Lugnet börjar åter lägra sig i människovärlden och de flesta beter sig som vanligt och handspriten behöver inte längre köpas på den svarta marknaden. Nu skall det bli jul och då blir de flesta människor alldeles upptagna av det och glömmer allting annat. På torget ser det ut som i skogen, men Lena säger att man inte får kissa på träden eftersom de kallas jugranar och skall stå hemma hos de människor som köper dem. Det är sådant som är svårt att förstå om man är hund.

F.ö. åker vi inte till Ystad nu. Lena har slutat jobba och blivit pensionär. Åtminstone jobbar hon inte i Ystad. Detta betyder att vi är hemma ganska mycket och jag vet inte om jag tycker att det är så mycket bättre än förut. Jag tror att jag gillade mitt jobb och skulle ha kunnat tänkt mig att jobba kvar. Den sista tiden på jobbet kom en annan människa som skulle ha Lenas jobb. Då fick jag inte vara med på samtalen. Det kändes faktiskt hemskt och jag börjar nog förstå vad människor menar när de säger att de blir kränkta. Jag kände mig bara helt utesluten och som om jag inte fanns. All min erfarenhet behövdes plötsligt inte mer. Mr. Nobody. Det är nog det som menas med att bli kränkt.  Men nog om det, man skall leva i nuet och just nu är nuet fullt med snö. Väldigt mycket snö och det betyder att jag inte blir smutsig när jag går ut och det betyder i sin tur att jag slipper spola fötterna och magen varje gång jag kommer tillbaka från en promenad. Det är en befrielse. Jag avskyr att stå i duschen, för man kan aldrig riktigt veta om man måste spola hela kroppen inklusive huvudet. Det tycker jag inte om, men snäll som jag är säger jag ingenting utan bara lider i tysthet. Lena säger att briarder är ”lidandets mästare” och lätt skulle kunna ha en roll i en Norénpjäs.

Om en liten stund har Lena sagt att vi skall gå till parken och träffa Sally. Det skall bli väldigt trevligt. Sally är en bra kompis som älskar att springa och som faktiskt är väldigt snabb. Jag måste erkänna att jag ibland tvingas genskjuta henne och välta henne för att själv få vara först. Jag har nämligen lite svårt för att vara nummer två och då måste man ta till lite knep ibland.

Om skuld

Lena och jag har haft semester och gjort roliga saker tillsammans. Bl.a. har vi träffat Hilma och hennes människa och det är ju trevligt både för mig och för Lena. Både jag och Hilma har mognat och är, enl. våra människor, inte så jobbiga nu, som vi var förra sommaren. Något mer balanserade och avspända. I och för sig så vaktar både jag och Hilma allt som rör sig. Hilma allt som går på fyra ben och jag allt som går på hjul och på två ben. Egentligen vet jag inte varför, eftersom jag älskar när det kommer oanmälda gäster.

 Nu är jag tillbaka på jobbet och det sköter jag ganska bra om jag får säga det själv. Men som jag sagt förut, så förstår jag mig inte riktigt på människor. De bekymrar sig för allt som kommer i deras väg.  Tänk om de kunde lära sig lite av oss hundar. Men de lyssnar inte när vi säger kloka saker till dem. De tror inte att vi förstår någonting. Åtminstone inte Lenas kompisar.  I lördags skulle de grilla. Det gör människor på sommaren. Det betyder att de lagar mat ute och att de tänder eld i en stor matskål och i den lägger de kött. Det som hände i lördags var att de ställde köttet väldigt nära bordskanten och sedan gjorde de andra saker och lämnade mig ensam med köttet. Och visst vaktar jag deras saker, men där gick gränsen. Jag hade egentligen inte för avsikt att ta en köttbit, men det blev bara så, och jag hoppades att ingen skulle märka något. Och till råga på allt, så råkade det följa med två köttbitar ner på marken.  Stora och härliga. Någon av dessa människor såg vad jag gjorde och sedan var allt det roliga slut. Därefter pratade de länge om detta förfärliga jag gjort. Ingen av de andra hade någonsin haft en hund som uppvisat en sådan fräckhet, och aldrig hade de sett något liknande. De förfasade sig över mig och jag kände att Lena tyckte att det var hennes fel också, för det är ju hon som uppfostrat mig. Hon har en hund som stjäl. Eller snattar kan man väl säga. Det låter lite mildare. Som tur är tyckte Erik att jag visade prov på min förmåga att överleva, och Lena blev inte alls arg egentligen, men ibland måste hon låtsas vara arg, för annars tycker en del människor att hon är för snäll mot mig. Det är ett bra exempel på hur människor gör för att tillfredsställa andra människors behov. Man håller med, om än lite tyst, och så tycker man egentligen någonting helt annat och byter snabbt samtalsämne för att slippa avslöja sina innersta tankar. Det finns mycket konstiga regler för den mänskliga sociala samvaron. Lena säger att det är likadant med föräldrar och deras barn. Alla vuxna tycker alltid att deras barn är de bästa och klokaste, och om de någon gång gör något fel, så är det alltid någon annan som bär skulden. Om vi hundar fick sköta saker och ting på vårt eget sätt, skulle allting vara mycket enklare. Vi har nämligen inte det där med begreppet skuld i vår värld. Att det i människovärlden alltid måste vara någons fel när något går på tok, gör ju att det blir en massa bråk som aldrig tar slut eftersom det aldrig är någon som tycker att de själv har gjort fel. Skulden kastas hit och dit och till slut är det inte någon som kommer ihåg vad det var de bråkade om. Ta köttbitarna t.ex. Det var inte mitt fel att någon ställt dem i höjd med min näsa. Människor känner nog inte den underbara doften eftersom de alltid är allergiska mot något och för det mesta täppta i näsan. Och de som placerade dem där är ju inte skyldiga eftersom de ju såklart inte kan ta ansvar för en hund som de inte äger. Lena var ju inte i närheten så det var ju inte så lätt för henne ta sitt ansvar. Och man kan inte säga att det inte var någons fel, för de går inte. Allting måste vara någons fel. Det är viktigt för det som kallas rättvisa. Man skall inte få skulden för något man inte gjort och det som är gjort är gjort och därför måste någon vara skyldig. Denna gången var det nog Lena som fick bära skulden för jag är ju hennes hund och då har hon ansvaret. När man har gjort något fel skall man få ett straff. Lenas straff var att hon fick äta upp ”mina” köttbitar, men vi delade dem rättvist mellan oss, eftersom vi väl var lite skyldiga båda två.

Tankar om kvinnor

För några veckor sedan var det den 8 mars, Internationella kvinnodagen och jag var helt säker på att Lena skulle fira denna dag på något sätt. Det första som hände var att hon berättade för mig att jag skulle bli passad av Olof och Annelie, något som jag verkligen inte har någonting emot, och hos dem är det nog helt o.k. att vara kille på kvinnodagen. Lena skulle iväg på något ställe där de sjunger och jag är väldigt tacksam för att hon inte släpade med mig.  Jag skulle trots allt ändå vilja utveckla det där med kvinnor och feminism och maskunism (nytt ord som betyder ungefär det samma som feminism fast tvärtom). Eftersom jag bor med Lena har jag förstått att det där med kvinnor inte är något att leka med, och som man måste ta på allra största allvar. Lena har ju sina idéer om hur vi killar vill att kvinnor skall se ut och hur de skall vara för att bli godkända. Hon berättar ofta om hur det var när hon var ung och var ute på den öppna marknaden (dansställen). Jag har hört hur hon och Eva (Biancas människa) ofta pratar om vad män tänker, om de tänker. Jag har förstått att de kanske tycker att män inte alltid använder sitt huvud när de tänker utan en annan del av kroppen. Lenas trauma härstammar från ungdomen. Hon återkommer ständigt till danstillställningarna i Götasalen i Skövde eller på Valhall i samma stad. På den tiden var det tydligen så att tjejer var tvugna att stå och vänta på att någon kille skulle vilja dansa med dem, och för att killarna skulle vilja dansa med dem var de dessutom tvugna att se glada ut hela tiden, även om de inte blev uppbjudna. Lena har berättat att man inte kunde stå där och vänta hela tiden och dessutom se glad ut, så då var man tvungen att gå till damrummet (toaletten), och där kunde man ju inte bara stå utan att göra någonting för då såg ju de andra där inne att man inte behövde gå dit och att man stod där bara för att man inte blev uppbjuden. Då kammade man och sprayade håret, satte på nytt läppstift och försökte se ut som om man hade dansat så mycket så att man var tvungen att bättra på utseendet,  för det var det som de gjorde, de som verkligen hade dansat. Det var som på hundutställning faktiskt. De, flickorna, skulle stå stilla och tysta och vara vackra och vänta och det där känner man ju igen. I människovärlden gällde detta hemska bara kvinnor. Killarna fick se ut hur som helst och kunde bara gå runt som domare och välja ut vem de tyckte var vackrast. Man börjar ju förstå varför det finns en kvinnodag.  Lena blev nästan aldrig uppbjuden. Hon säger att det bara var killar med handsvett och lätt synliga långkalsonger som bjöd upp henne. Alltså snälla killar som inte vågade bjuda upp någon av de små och snygga. Enligt Lena berodde detta på att hon var för lång. Människohanar vill att flickorna skall vara små, vackra och snälla och Lena berättar att Mollberg faktiskt också gillade små flickor. Han var t.ex. väldigt kär i en yorkshireterrierflicka som heter Astrid. Tänk Er en briardpojke och en yorkshireterrierflicka!  Jag har sett Astrid och kan absolut inte förstå vad han såg hos henne, även om hon var betydligt yngre då när han blev kär i henne. Ja, det har jag glömt att säga det där att de helst skall vara unga och iallafall yngre än männen.  Mollberg var kanske mer den traditionella typen av man som ville ha små, tysta och medgörliga kvinnor som bara märks när det passar i sammanhanget. Själv har jag helt andra preferenser när det gäller kvinnor. De får gärna vara lite äldre och både stora och stöddiga, det gör inte mig någonting. De där små med långa ögonfransar tycker jag är ointressanta. De säger aldrig vad de vill så det är omöjligt att veta vad de egentligen tycker. Sådant gillar inte jag. Jag vill ha raka besked och har svårt för dubbla budskap. Kanske är jag feminist iallafall även om jag beter mig lite som en machokille. Men det är ju bara på ytan. Det tror jag att vissa tjejer inte riktigt förstår, att vi som ser lite busiga ut kan vara ganska snälla inuti och t.o.m. riktigt känsliga. Lena har förstått att jag är ganska känslig och behöver mycket uppmärksamhet. Ibland när hon ägnar sig för mycket åt sina vänner tvingas jag ta till mitt övergångsobjekt Hunden. Den kan pipa och de allra flesta tycker att jag är ganska charmig när jag piper med den och då får jag vara i centrum iallafall även om det inte var det som var meningen. Lena säger att det är ett mycket manligt drag så det råder ingen tvekan om mitt kön trots att jag har lite  udda kvinnoideal. Ja, då har jag tagit ytterligare ett steg mot min självkännedom. Nästa år skall jag nog ta med Lena och demonstrera den 8 mars.

Jullov

Det har varit jordbävning. Själv märkte jag inte så mycket eftersom det hände tidigt på morgonen och då är jag inte speciellt pigg. Lena, som satt på toaletten under själva bävningen, kom utrusande insvept i en handduk och stirrade på mig som om jag skulle kunna berätta vad som hänt. Jag kände att hon nästan blev sur på mig för att jag inte förvarnat henne för det som skulle komma, men eftersom jag kände att det inte var något allvarligt så låg jag lugnt kvar. Lena såg sedan att Evas vita katt Bianca satt på gården och såg sådär kontemplativ ut som katter ibland kan göra, och då förstod hon att det nog inte var någon överhängande fara.

Värre än jordbävningen var Lucia. Lena tyckte att jag skulle vara något som kallas stjärngosse och som innebär att man skall ha en strut på huvudet. Tur ändå att hon inte ville att jag skulle vara Lucia, eftersom jag då hade varit tvungen att ha en mössa full med ljus uppe på huvudet. Det hade annars varit något att befara nu när allting skall vara könsneutralt och därmed öppet för alla. Jag är definitivt inte könsneutral. Om det beror på min uppfostran (läs ouppfostran) eller något annat vet jag inte och bryr jag mig inte om.  Jag har helt klart för mig att någon Lucia skulle jag inte kunna vara. Det räckte med mitt gästspel som stjärngosse. Lena gjorde en strut av kopieringspapper och satte den på mitt huvud. Sedan skulle jag sitta alldeles stilla medan hon tog kameran, ställde in skärpan och skulle ta ett kort. Jag fick av struten långt innan hon ens var i närheten av kameran. Ja så höll vi på och struten blev skrynklig och oanvändbar och Lena gjorde en ny strut. Hon hade bestämt sig. Till slut lyckades hon, med hjälp av Julias hårspännen, få struten att sitta kvar på huvudet i så många sekunder som behövdes för att hon skulle kunna fotografera mig. Nu finns man i cyberrymden med strut på huvudet och jag vet just nu inte vad jag anser om det där med tryckfrihet. Några begränsningar borde väl ändå finnas. Varför skall människor envisas med att försöka få oss att likna dem och deras oerhört fåniga påfund. Vi har ju inga tankar på att de skall se ut som vi gör.

Förutom det där med Lucia och struten så är allt som vanligt. Jag har haft namnsdag och fick ta emot flera gratulationer från mina vänner. Jag fick t.o.m. ett tuggben av en förstående människa. Idag berättade Lena att vi skulle ha jullov. Det betyder att jag slipper åka till Ystad varje morgon men samtidigt att jag missar mitt möte med Tassa på morgonen. Tassas människa har nämligen för vana att gå med Tassa i parken precis på samma tid som jag och Lena är där, och nu kommer vi med största sannolikhet att komma till parken lite senare. Ingenting är bara positivt. Men nu börjar jag ju bli vuxen och kan hantera den typen av frustrationer ganska bra. Man får helt enkelt lära sig att göra val här i livet även om jag tycker att det är onödigt svårt att behöva välja. Jag vill ha allt. Lena säger att jag har ett mycket kort minne när det gäller att komma ihåg trevliga saker som redan har hänt. Däremot glömmer jag aldrig otrevliga saker som hänt mig. Lena säger att den egenskapen också är mänsklig. Ytterligare ett bevis på att vi är ganska lika, Lena och jag. Skillnaden är väl bara att jag aldrig döljer vad jag vill.

Lite tankar om livet

Nu har det blivit höst och det ligger mycket löv på marken. När jag har lekt med Sally (en av mina kompisar) så ser jag ut som en av de andra lövhögarna som ligger i parken. Dagarna rullar på och nu är det plötsligt alltid mörkt när vi går på dagens långa och roliga promenad. Lena kallar den för kaninpromenaden. Det är nämligen så att det finns väldigt mycket kaniner där vi bor. De är mycket trevliga tycker jag. Annars är det nästan bara att jobba, äta och sova. Jag har faktiskt kommit på att livet inte är så spännande som man ibland kan luras att tro. Den ena dagen är den andra lik. Lena går upp tidigt varje morgon. Själv ligger jag så länge jag får och vill helst inte bli störd. Till slut måste jag följa med till mitt hatobjekt bilen och åka med till Ystad. När vi kommit dit börjar jobbet. Jag tycker att alla pratar om samma saker hela tiden och aldrig säger de något roligt. I Lenas och mitt jobb handlar det mycket om kriser, så man kan säga att jag är krismedveten. Kris är ett vanligt ord bland människor. Det finns speciella grupper som sysslar med sådant och man kan gå kurs i krishantering.  Det verkar som om alla har kris för det mesta. Att ha en kris är kanske ett sätt att göra livet lite mer spännande om man är människa. Då har man något att berätta och alla lyssnar och man får lite mer uppmärksamhet. På något konstigt sätt verkar det nämligen som om människor trots allt blir lite upplivade av kriser. Speciellt av kriser som de inte själv är med i. Då börjar de prata med varandra, t.o.m. med sådana de inte känner, och om de tycker likadant så blir de väldigt vänliga mot varandra. Så det är nog tur att det finns kriser för annars skulle det bli alltför tråkigt att vara människa.

Om man är hund gäller inte samma regler. Jag vet precis hur man får lite fart på livet utan kriser. Mitt problem är att Lena inte riktigt förstår eller låtsas förstå vad jag menar.  Hon envisas istället med att släpa omkring mig på utställningar och om sanningen skall fram så förstår jag inte riktigt vad hon menar med det. Vad skall hon göra med mig om jag vinner en massa priser för att jag är vacker? Eller om jag inte vinner? I och för sig har jag ju förstått lite vad det kan leda till om man är vacker. Jag har ju min pappa som identifiktionsobjekt. Han har ju pga av sin skönhet fått åka runt i världen och träffa en massa trevliga flickor och sådant säger man ju inte nej till. Och i hundvärlden verkar det ju vara lättare att få umgås med flickor om man är vacker och klok. Jag har ännu inte kommit till klokhetstestet men jag har förstått att det är bokat och betalt. Lördagen den 8/11 skall jag testas. Lena har bl.a. berättat för sina mänskliga vänner att jag skall utsättas för spöken. Vi får väl se hur det går. Går det bra har jag papper på att jag är både vacker och klok. Det hade kanske inte varit så dumt med sådana där klokhetstester för människor också. Men så är det inte. De kan åka runt i världen och göra precis vad de vill även om de inte är kloka. Jag vet inte vilket som är bäst och jag har inte funderat på vad som skulle hända om jag inte är så klok och stark som Lena hoppas att jag skall vara. Troligtvis tycker hon ändå att jag är bäst och hittar någon bra ursäkt för mig. Jag kanske hade en kris just den dagen.

Rapport från en sommar

Nu har snart hela sommaren gått. Ganska skönt tycker jag. Det där med sol och värme är ingenting för mig. Lena och Julia (min mänskostorasyster) packade in oss i bilen en dag och körde i evigheter. Vi skulle ha semester. När vi äntligen hade kört färdigt var vi i Malung. Jag kände genast igen stället och jag kan säga att det var inte de bästa av minnen som dök upp. Inte för att det är något fel på själva stället, men det de gör där. Så fort man kom ur bilen såg man de där människorna som alla har svarta konstiga långsmala ryggsäckar. De går fram och tillbaka, alltid med ryggsäcken på ryggen. När de står still spelar de. Det gnäller förskräckligt överallt. Inte ens i buskarna är det tyst. Ja, sådär höll det på i en hel vecka och inte nog med att de spelade, det var hela tiden fruktansvärt varmt och inte en enda hund som man kunde leka med. De där fiolmänniskorna verkar inte vara speciellt intresserade av hundar. Vid flera tillfällen hörde jag talas om att vissa av de var så allergiska att de kunde dö om t.ex. jag bara hade vistats på ett ställe där de sedan råkade passera. Ja, stackars människor säger jag bara. Jag har aldrig hört talas om någon hund som varit allergisk mot människor. Och tur är väl det, för ingen skulle förmodligen ha trott oss om så hade varit fallet.

Äntligen var fiolveckan slut och vi åkte därifrån efter att Lena totalstädat rummet vi bott i. Efter städningen fick jag inte sätta min fot därinne, utan fick ligga i bilen och vänta på att vi skulle köra. Det gjorde jag gärna. Vi lämnade Julia i Mora, för hon skulle åka hem. Därefter körde vi en liten bit till och sedan började min semester. Lena öppnade bildörren och jag fick utan koppel springa rakt ut. Där stod Hilma! Jag hade ju inte träffat henne på flera månader så jag blev lite blyg. Lade mig ner och låg alldeles stilla. Sedan smög jag (leopardstil) sakta framåt och Hilma kan inte ha känt igen mig. Hon visade tänderna och talade om för mig att detta var hennes hem och att jag skulle ta det väldigt lugnt och inte tro att jag fick gå som jag ville. Hon var totalt förändrad. Jag har hört att Lena och Irene (Hilmas människa) talat om att Hilma har löpt en gång nu men inte trodde jag att hon skulle bli tant bara sådär fort. Tänk om hon plötsligt blivit jättevuxen och inte har lust att leka mer. Det är sådant som jag tycker är tråkigt med tjejer. De blir helt personlighetsförändrade när de tror att de är stora, och då går de bara omkring och gör ingenting eller sitter någonstans och tänker på hemliga saker. Och inte vill de att man uppvaktar dem heller. Gör man det så bits de.  O.k. jag försökte uppföra mig så bra som möjligt och efter några åthutningar fick jag gå in. Sedan blev Hilma snäll och alldeles som vanligt och vi började leka. Efter en stunds lek gick vi ner till sjön Siljan och jag kastade mig ut i vattnet och lade mig. Bara mitt huvud stack upp ovanför vattnet. Där låg jag länge och det var fantastiskt. Lena och Irene gick sakta ut i vattnet. I början blev jag orolig när de gick för långt ut och kände då mitt ansvar att få in dem mot stranden igen. Detta gjorde att jag gång på gång tvingades simma ut och hämta dem. Efter en stund förstod jag att de kunde klara sig själva och att de faktiskt också kunde simma även om de inte simmade på samma sätt som jag gör. Sedan var det så alla dagar vi var hos dem. Jag badade jättemycket och gick långa promenader i skogen. Hilma tycker om att jaga, men det vill inte jag. Jag vill helst se dem jag har gått ut tillsammans med, hela tiden. Ibland försvann Hilma långt iväg, men hon kom alltid tillbaka efter en stund.

Så kom den dagen vi skulle åka hem. Det kändes sorgligt. Man liksom märker att ingen är riktigt glad. Hilma låg kvar i sin säng och morrade, men jag tror inte att hon var arg. Det var nog hennes sätt att visa att hon var ledsen. Lena har lärt mig att man ibland visar känslor på lite annorlunda sätt. Jag brukar t.ex. bita henne när jag är riktigt glad. På hemvägen skulle vi hälsa på hos Kim (min barnmorska), min syster och min biologiska mamma. Vi körde långt och på slutet var det ganska krokiga vägar. Eftersom jag fortfarande är lite åksjuk mådde jag faktiskt ganska illa en stund. Men så var vi äntligen framme. Kim mötte oss och hade med sig en liten kille som bara skällde på mig hela tiden. Sådant är jobbigt speciellt när man mår illa, så jag blev ganska sur på honom. Vi gick en liten promenad och sedan började det regna förfärligt mycket så jag fick varken träffa min syster eller min mamma. Men de är ju tjejer så jag anar hur det skulle ha gått om vi mötts. De är likadana allihop, så förmodligen hade jag mest fått se deras tänder. Lena gick in till Kim, men jag fick ligga i bilen och vänta. Sedan körde vi hela vägen hem till Lund i storm och ösregn. Detta gjorde att jag inte fick gå ut ur bilen någon gång på hela vägen.

Nu har vi kommit hem igen och allt är som vanligt. Lena och jag går till parken, leker med bollen, går långa promenader och jag ligger på gården och funderar på livet. Igår var det stora konstiga djur i parken på ”min” gräsmatta. Lena sade att det var kameler. De jobbade på en cirkus och hade tur som fick ta en paus i parken. Som tur är hade de försvunnit idag. Snart skall jag börja på någon sorts kurs igen. Lena tappar aldrig hoppet om att jag kan bli lydig. Men låt henne hålla på. Det är iallafall ganska kul på de där kurserna.

Skolavslutning

För ca två veckor sedan var det skolavslutning i min skola. Som jag tidigare berättat så går jag i en mångkulturell skola och följdaktligen var vi inte i kyrkan på avslutningen och vi sjöng inte ”Den blomstertid” för då kan någon bli kränkt. Kränkthet är ett mänskligt påfund som är svårt att förklara. Man kan säga att det är något som de (människorna) blir när de tvunget vill att andra skall tycka synd om dem. Nä, vi var på en stor gräsmatta där mina lärare (jag har en vanlig och en specialpedagog) hade gjort iordning ett avslutningsprov. Lena säger ju att jag är ett bokstavsbarn och det är därför jag måste ha specialpedagog. Solen sken och det enda jag tänkte på var att få åka iväg och bada. Alltså, jag hade inte lust att hålla på med skola den dagen och det syntes i mitt betyg. IG i flera ämnen. Jag tror inte att jag hade något rätt på provet, men sanningen att säga så struntar jag i det. Varför skall man vara som alla andra. Nu har Lena bestämt sig för att jag måste få extraundervisning på sommaren. Jag ser det som ett straff, men Lena säger att det är för mitt eget bästa. Man kommer längre här i livet om man sköter sig i skolan har hon försökt lära mig.

När vi kom hem från avslutningen fick jag examensfika så det blev ganska bra till slut. Nu rullar allting på i lugn takt. Jag får stanna hemma på dagarna eftersom mina människobröder just nu bor hemma hos mig och Lena. Jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt. Jag vill följa med Lena till Ystad fastän jag egentligen tycker att det är tråkigt att vara där. Men så är visst människor också. Vill liksom vara på båda ställena samtidigt.

Sedan har det hänt tråkiga saker i min närmiljö. Majken är död. Hon orkade inte gå på sina ben längre och så var hon ju vansinnigt gammal. Lena säger att det är skönt att vara hund när man är gammal, för man slipper att leva när man ändå inte kan göra någonting som är roligt. En annan sak har också hänt. Elsa har flyttat. Hon bara packade ihop sina saker och försvann tillsammans med sin människa. Nu bor de i ett hus i närheten av vårt, men jag varken ser eller hör henne så lite tomt är det på gården nu när man bara ser människor som kommer och går. I parken ligger det människor på alla gräsmattorna och det betyder att jag inte kan vara lös. När det är riktigt varmt åker vi till stranden. Det är väldigt roligt. Tyvärr är det ju så att hundar inte alltid är välkomna överallt så Lena och jag måste vara på ett ställe där de som inte vill ha några kläder på sig får lov att vara. Människor måste nämligen ha kläder när de är ute för annars är de förargelseväckande. De behöver bara ha väldigt lite kläder, men något måste de ha. De som absolut inte vill ha några kläder alls har därför fått en alldeles egen liten strand, där ingen har rätt att bli förargad. Den stranden delar de med oss hundar. Det kanske är så att människor som vill vara som alla andra (de som har kläder på sig) tror att de som inte vill vara som alla andra är lite mera lika oss hundar. Man kan aldrig riktigt veta hur människor tänker när de bestämmer saker. Och kanske det är sådana som inte tycker om hundar, som är de som bestämmer det mesta. Ibland verkar det så. Lena får iallafall vara på den stranden fastän hon har fullt med kläder på sig bara för att hon har mig, och det tycker jag att hon skall vara mycket glad för. Det är nämligen inte så trångt på den stranden, som det är på den andra, där de med kläderna får vara. Lena säger att om hon skall bada skall hon ha en burkini. (ett tyg som täcker hela kroppen). Jag har ju förstått att det där med kroppen är något som människor tycker är viktigt och jag har också förstått att de nästan aldrig är nöjda med sin kropp. Just nu är det t.ex. omodernt att vara hårig på kroppen, så de människor som har hår någon annanstans än på huvudet får gå till en sorts människa som tejpar deras kroppshår och sedan sliter av det. Ja, ni förstår ju själv att jag skulle vara hopplöst omodern om jag skulle få för mig att presentera mig som människa. Hoppas att det modet aldrig når hundvärlden.
Hur som helst, de utan kläder ligger inte så stilla som de som har kläder. Dom utan kläder är mest pojkar som går fram och tillbaka längs vattnet. Människopojkar har en liten rolig sak som hänger mellan deras ben och Lena säger att det är den lilla saken de vill visa när de går och lutar sig lite bakåt hela tiden. Ja, inte vet jag, men jag har förstått att det är inget för en hund att leka med. Förra sommaren var jag nära att bita till på en, men Lena kom omedelbart och tog mig därifrån och sedan åkte vi hem. Människor är på stranden för att de vill bli bruna på kroppen. Det är solen som steker dem. Sådant förstår inte en svart briard. Om jag fick bestämma skulle det helst vara skugga överallt. Jag tror att jag redan längtar till hösten, men det kan man inte säga högt till en människa som får ångest av att det snart är midsommar. Men kränkt är hon iallafall inte och det är skönt.

Om våren

Allt är så annorlunda än det var för bara några veckor sedan. Parken som förut nästan bara varit min har plötsligt fyllts med människor som alla verkar ha med sig en liten låda som de tänder eld på. När det sedan har brunnit en stund lägger de stora köttbitar på elden. Det luktar väldigt gott och jag skulle gärna vara lös så att jag kunde rädda köttbitarna från att bli uppbrända. Lena säger att jag måste vara kopplad för annars skrämmer jag fåglarna. (Hon verkar inte bry sig om köttet för som Ni vet är ju hon vegetarian och skulle helst se att det var förbjudet att äta kött). Det är faktiskt väldigt roligt att springa mot fåglarna och se dem flyga och jag kan inte förstå varför man inte får göra så. Det är ju bara som jag leker med dem, även om de inte riktigt förstår det.

Sedan är det det där med tjejer. För bara några månader sedan visste jag inte att de fanns, men nu vet jag. Lena säger att utseendet inte skall vara viktigt, men jag gillar stora tjejer så får hon säga vad hon vill. De små ynkliga flickorna bryr jag mig inte om. De bara gnäller och skäller och tittar på sina människor och ser ut som om de ville säga ”ta bort den där otäcka karl´n”. Ja Ni läste rätt. Det står ‘karl´n’. Man är ju ingen liten lort längre. Man är unghund och det tror jag är det häftigaste som finns. Männiksorvarianten av min ålder åker omkring på en sorts cyklar med motor på, har byxor som hänger där bak och visar en stor del av sina kalsonger. Det är därför det är så viktigt att ha rena kalsonger, för annars blir det inte bra. Och så måste man ha kalsonger med bilder på. Det går inte an att ha vita tråkiga eller urtvättade smustfärgade. Ju längre ner byxorna hänger, ju snyggare kalsonger. Lena säger att hon ibland tror att de skall tappa byxorna, de där ungmänniskorna. Nu har ju inte vi hundar det problemet. Istället för de nerhasade byxorna så har jag börjat sprida runt min doft när jag lyft på benet. Lena säger att hon skulle kunna hyra ut mig som gödselspridare över stora arealer eftersom jag sprätter ganska mycket.

Flickorna sprätter inte. De bara går där och ser söta ut. Jag har ju inte så mycket intresse för hur de ser ut i ansiktet utan är mer intresserad av deras bakdel. Lena säger att det är typiskt karlar, så då är man väl alldeles normal i det avseendet iallafall. Människoungflickorna visar inte sina trosor (det är flickornas kalsonger) utan de visar sina magar istället, så det är tydligt att man måste visa någon kroppsdel alldeles särskilt om man är människa. Man kan säga att vi är både lika och olika vi hundar och människor. En sak som blivit mer likt är hur vi kissar. Förut kissade människor i små rum med stängd dörr, men nu kissar de också på träd och buskar precis som vi hundar gör. Lena säger att allt har blivit transparant och offentligt och att det ligger i tiden. Det betyder att det är modernt och då är det inte pinsamt som det var förut. När något blir modernt är det också tillåtet. Hoppas att det blir modernt att leka med änder och göra andra trevliga saker som man inte får. Fast jag tycker att det verkar gå trögt med moderniseringen i hundvärlden. Det enda som moderniserar sig är hur människorna skall bära sig åt för att få oss hundar att göra som de vill. Nu har de t.ex. börjat använda en apparat som säger ”klick” och det skall dom använda istället för godis när de lurar oss att lyda. Jag säger bara, klicka på, för mig lurar ni inte.